Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katastrofens stora lockelse

/

Går det att skriva skönlitterärt om Estonia-katastrofen? Kristian Ekenberg läser Björn Runeborgs roman som slutar på den sjunkande färjan.

Annons

De stora händelserna, som får rubrikerna att svälla, kan vara svåra att närma sig litterärt. I synnerhet de katastrofer som lämnar många döda efter sig. Ofta måste lång tid gå för att någon ska våga närma sig ämnet. Löpsedlarna måste få blekna innan litteratur kan skrivas på dem.

Vid det här laget har flera författare skrivit om 11 september, mer eller mindre lyckat. Bäst blir det ofta om författaren närmar sig händelsen indirekt, från en oväntad vinkel. Som i Amy Waldmans ”Paradisträdgården”, om den infekterade striden när ett minnesmonument ska resas vid Ground Zero.

Estonia-katastrofen som tog 852 liv har färre vågat närma sig konstnärligt (Ernst Brunner och Bengt Ohlsson), men nu ger Björn Runeborg ut en roman som till och med har titeln ”Estonia”, med ett svart vredgat hav som skummar på omslaget.

Inledningen tillsammans med titeln lovar gott, får jag lite skamset erkänna. Katastrofernas dragningskraft vittnar inte minst Hollywood-produktionen om, men även om katastrofskildringar är en massindustri och man är långt ifrån ensam om att dras till dem, bär det ändå emot att medge det.

Runeborg lockar dock bara med Estonia initialt, och det dröjer åtskilliga sidor innan det gifta paret kliver på fartyget dömt till undergång. Karina besöker sin man Petter i Tallinn, där han arbetar på en bank, och hon är där för att berätta att hon vill skiljas. Men han anar att någonting är på gång och tar kommando över situationen, bokar om hennes biljett i hemlighet och beslutar sig för att återvända med henne till Sverige. Estonia ska ta dem över Östersjön.

Petter har bakgrund på Gotland och bär efternamnet Knutas, som identifierar honom som svenskbybo. Björn Runeborg kopplar därmed Estoniakatastrofen till Hansakatastrofen 1944, då en sovjetisk torped ledde till att 84 människor miste livet på ett gotländskt passagerarfartyg.

Att Estonias öde väntar i slutet av berättelsen, likt ett gevär hos Tjechov som visas i första akten, gör att jag orkar följa det tämligen trista parets äktenskapsbekymmer. Författaren misslyckas med att göra dem intressanta och deras problem begripliga.

När färjan till slut sjunker, förstår jag ändå hans val att bara låta de avslutande sidorna utspelas på det sjunkande fartyget. På film har katastrofen en tacksam dramaturgi, men i en roman får parets vedermödor snart någonting monotont över sig.

En katastrof som Estonias förlisning sätter mycket annat i livet i perspektiv. Ett par som i ena stunden ska gå skilda vägar, kopplar i nästa ihop sig för att inte skiljas åt i kampen för livet.

Estonia-katastrofen kan mycket väl ge stoff till en stark roman. Björn Runeborg har visat att ämnet går att närma sig litterärt utan att författaren behöver bryta gravfriden på havets botten.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons