Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"I love Dick" - en tonsäker uppgörelse med manliga maktstrukturer

/

Chris Kraus erbjuder en underbar och omtumlande tankevärld i sin debutroman "I love Dick". Cecilia Ekebjär läser en intelligent och tonsäker uppgörelse med manliga maktstrukturer.

Annons

Man skulle kunna säga att Chris Kraus berättelse "I love Dick" är en brevroman om olycklig kärlek.

Det är förvisso sant och följer dessutom Kraus resonemang om konsekvent förminskande av kvinnligt konstnärskap.

Kraus berättelse är så klart mycket mer, det är en myllrande, rolig, sorglig, lärorik och kompromisslös berättelse om besatthet, makt, längtan och kärlek. Men den handlar också lika mycket om läsning, konstarterna, resor, psykologi, feminism och politik.

Huvudkaraktären i boken heter som författaren Chris Kraus och är precis som författaren, skribent, kritiker, lärare och filmare - och gift med den franske kritikern och föreläsaren Sylvère Lotringer. Målet för Chris besatthet har identifierats som medieteoretikern Dick Hedbige.

"Jag ska skriva en vansinnig pamflett med titeln "I Love Dick"" säger hon vid ett tillfälle i texten.

Kraus blandar fiktion och fakta, och hon gör det så väl att jag som läsare struntar i vilket som är vad redan efter några sidors läsning. Texten bär och är sig själv nog.

Berättelsen börjar med att New York-paret Chris och Sylvère äter middag med Dick utanför Los Angeles, en brittisk kritiker och universitetskollega till Sylvère. Ett snöoväder gör att paret erbjuds att övernatta hemma hos Dick. Samtalet löper fritt och Chris uppfattar att Dick är attraherad av henne, de tittar på en av Dicks filmer som Chris anser är hopplöst naiv men ändå ganska intressant som "dålig konst".

Dick försvinner och paret åker hem till ett av sina många sommarhus de äger och hyr ut för att tjäna pengar. Här börjar Chris känslor växa, tillsammans med Sylvère bygger hon upp en fantastisk idé om att en kärlek är möjlig mellan henne och Dick. Sylvère ser projektet som en injektion i deras äktenskap och inleder ett brevskrivarmaraton tillsammans med Chris, det ska bli 250 stycken så småningom. Projektet utvecklas till en envägskommunikation. Dick svarar endast motvilligt och då per telefon.

Som läsare gör det inget, Dick är bara en projektion för tankar, längtan och olika resonemang, oftast formulerade av Chris och ibland av Sylvère, det är en underbar, omtumlande tankevärld att befinna sig i. Kraus för långa samtal om, och ibland med, Virginia Woolf, Flaubert, Kerouac, aktivisten Jennifer Harbury, Keith Richards och konstnären Hannah Wilke, för att nämna några.

Hon berättar om manliga litteratörer som tar sig an kvinnliga skribenter endast om de är naiva dumbommar - dumbommar som står i vägen för de verkliga genierna.

Om manliga kritiker som lyfter sina bröders verk som stor allmängiltig idékonst och avfärdar kvinnors liknande arbeten som privata, sociala experiment.

Kraus förmåga att i några meningar gå från det närmaste, privata till avancerade teoretiska resonemang gör läsningen hisnande.

Som helhet är boken en intelligent och tonsäker uppgörelse med manliga maktstrukturer och samtidigt en vacker redogörelse för en människa som inser att hon riskerar att förlora allt, men som ändå fortsätter och är beredd att ta alla konsekvenser.

Mer läsning

Annons