Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sant stinkande bok

/

Sällan har väderspänningar behandlats så elegant, skriver Lina Erkelius om Serge Gainsbourgs konstnärsroman.

Annons

”Där jag ligger på en sjukbädd i min egen skit, omsvärmad av dyngflugor, kommer bilder ur mitt liv för mig, ibland skarpa, oftare suddiga, out of focus som fotograferna säger, vissa överexponerade, andra snarare för mörka, som lagda sida vid sida skulle utgöra en både grotesk och vedervärdig film, eftersom ljudspåret som löper parallellt med filmremsan endast skulle bestå av tarmgasexplosioner.”

Så börjar romanen om Jevgenij Sokolovs tragiska liv och död. Tjugofem år efter den franske sångaren och kompositören Serge Gainsbourgs död utkommer hans enda kända skönlitterära verk i svensk översättning, en riktigt stinkande historia.

I Sverige blev Gainsbourg (1928-1991) kanske främst känd för den på den tiden mycket sexuellt utmanande ”Je t’aime … moi non plus” som han sjöng in tillsammans med den brittiska skådespelerskan och sångerskan Jane Birkin 1969. Jag minns hur generad jag som nioåring blev när jag råkade höra den orgasmiska ”stönlåten” på radion.

En gammal sanning är att skit visserligen är skit, men att om den presenteras på rätt sätt så är den säljbar och kan göra producenten bakom verket både rik och berömd. Här har vi sannerligen en skitroman, men sällan har väl väderspänningar behandlats så elegant.

Denna allegoriska berättelse handlar om den unge konstnären Jevgenij Sokolov, vars mage är i konstant uppror och ställer till stora problem. I det militära blir Sokolov skickad till straffläger eftersom befälen tror att han fiser för att förlöjliga dem. Överhuvudtaget blir hans sociala liv lidande på grund av detta handikapp. Till slut köper han en stackars bullterrier som han tar med sig överallt och som han skyller sina anala skottavlossningar och den vidriga stanken på.

Fisandet är källan till hans skam, hans självföraktande men också grandiosa ego, och så småningom också till hans kortvariga lycka, ty som i en uppenbarelse inser han en dag hur sinnrikt han kan utnyttja sin åkomma för att bli rik och berömd.

Romanen om Jevgenij Sokolov är skriven i ett rasande tempo, lämpligt nog som en beskjutning av ett kulsprutegevär, med självbiografisk syntax som blandas med tredje person ju mer berömd Sokolov blir på sina exklusiva ”gasogram”. Det är infantilt, äckligt, intellektuellt provokativt och fruktansvärt roligt.

Även om kommatecknen har hamnat lite tokigt ibland så ska översättaren Jenny Högström ha en eloge för sina lyhörda formuleringar, och inte minst för alla möjliga och omöjliga synonymer till ordet ”fis”.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons