Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En grym historia och sorglig bok

/
  • Göran Rosenbergs Augustvinnare

I måndags fick Göran Rosenberg Augustpriset för sin grymma och sorgliga bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz".

Annons

Oswiecim är en stad i södra Polen, ungefär en timmes bilväg från Kraków. Staden är mer känd under sitt tyska namn Auschwitz.

Här inrättades 1940 i det ockuperade Polen ett koncentrations- och förintelseläger av de tyska nazisterna. Under de knappt fyra år som lägret var i bruk mördades här 1,1 miljoner människor. 950 000 av dessa var judar.

Men också bland dem som överlevde mot alla odds fortsatte Auschwitz att skörda dödsoffer. En av dem som dukade under efter att mirakulöst ha överlevt förintelsemaskineriet var Dawid Rozenberg, far till den kände journalisten och författaren Göran Rosenberg. Mer än 50 år senare skriver Rosenberg en bok om sin far och hans långa resa från ghettot i Lodz till den lilla industristaden Södertälje.

Jag gissar att det har tagit många år för Göran Rosenberg att skriva denna bok, att det här är ett ämne som han har burit med sig under en mycket lång tid.

Varför skriver man en sådan bok? Därför att det finns en berättelse. Därför att vi har ett atavistiskt behov av att redogöra vilka vi är och var vi kommer från, och att det behovet skruvas upp flera varv när ens mor och far är personer som borde vara döda för länge sedan och lever på trots mot all sannolikhet, och att man är inte bara en människa, en individ, sina föräldrars barn, utan del i ett projekt som ska trotsa Döden i ett mäktigt försök att återskapa Livet.

Sist men inte minst handlar det om minnet. Vikten och nödvändigheten att kunskapen om det oerhörda inte försvinner, inte bagatelliseras eller trivialiseras. En uppgift så mycket svårare då den gäller att få människor att förstå det som är knappt fattbart. Men Göran Rosenberg står envist fast vid ståndpunkten att det som människor har gjort kan förstås av andra människor.

Han för ett mycket intressant resonemang om hur det är att leva i en värld som inte skakas i sina grundvalar av Förintelsen. För vissa, som för Dawid Rozenberg, var det inte möjligt alls, för åter andra var det en plåga som kunde hanteras på olika sätt, de flesta inte särskilt framgångsrika.

Och eftersom jag i likhet med Göran Rosenberg är barn till dessa överlevande, kan jag inte låta bli att ställa frågan vad det har gjort med deras barn.

Ett kort uppehåll är grym bok. Den börjar i Lodzghettots skoningslösa värld, går sedan vidare till dödsfabriken Auschwitz, och fortsätter genom den nazistiska lägerarkipelagen, som inte kan beskrivas på annat sätt än kafkaartad.

Det förklarar möjligen Göran Rosenbergs stil, den är sakligt rapporterande, bitvis nästan torr, men hela tiden finns där ironi och ett raljant anslag. Det här är en verklighet som måste hållas på åtminstone lite distans.

Det till synes paradisiska Sverige är också grymt, men här är grymheten vadderad. Antisemitismen lever kvar, rasism och främlingsfientlighet tillhör vardagen. Myndigheterna ägnar sig åt diskriminering på välmenande grunder. Man måste vara antingen blind eller cynisk för att inte se trådarna till vår egen tid.

Dawid Rozenberg gör sitt bästa för att anpassa sig i sitt nya land. Han byter namn till David Rosenberg, döper sin förstfödde till något så urnordiskt som Göran, arbetar hårt på fabriken, gör rätt för sig, blir svensk medborgare. Han lyckas åtminstone delvis, hans ambition att hans barn ska göra Platsen till sin verkar uppfyllas, däremot inte förhoppningen att en därigenom också skulle bli hans.

Det är alldeles för många stängda dörrar, trånga horisonter, slentrianmässig diskriminering och språkförbistring. Som inte ens beror på språket. Tills han inte orkar längre.

Jag lägger ifrån mig boken och känner djup sorg och stor vrede. Och det är också en sorts recension.

Mer läsning

Annons