Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dråplig historia utan riktigt djup

/
  • Jonas Jonassons andra roman efter debuten

Efter succén med debutromanen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" var mina förväntningar höga på Jonas Jonassons uppföljare.
Kanske besvärande höga.

Annons

För det är med en viss besvikelse jag lägger ifrån mig boken, efter att ha följt huvudpersonen Nombeko Mayeki på hennes resa från sydafrikanska Soweto och latrintömmarjobbet där, till idyllen på den svenska landsbygden.

Om man nu kan tala om idyll med de megaproblem som hon och hennes vänner tvingas dra med sig genom berättelsen.

Boken är långa stunder underhållande läsning. Humorn är lika direkt och dråplig som i Hundraåringen och den kritik som Jonasson tar upp mot exempelvis maktfullkomlighet och rasism är vass och träffsäker.

Ändå är det något jag saknar.

Kanske det djup och hjärta i personteckningen och budskapet som Hundraåringen hade sådant överflöd av.

I Analfabeten känns personerna mer som karikatyrer av människor än riktiga personer av kött och blod. Lite för mycket av allt kan man säga.

De dumma är urbota korkade och de smarta osannolikt skärpta.

Som exempelvis Nombeko, som inte bara är klok och ädel som få utan dessutom begåvad med ett knivskarpt intellekt, outtröttlig nyfikenhet, närmast obegränsad inlärningskapacitet, fotografiskt minne av alla böcker hon slukar – och matematisk genialitet.

Boken är bäst i början, tycker jag. I beskrivningen av Nombekos uppväxt i sin kåkstad, hur hon tacklar problemen hon ställs inför och hur hon tar sig fram i livet.

Här kommer Jonas Jonassons torra humor bäst till sin rätt, med poängen släpande och inprickad sådär lite i förbifarten. Författarens känsla för tajming gör att man gång på gång skrattar högt.

När Nombeko lite längre fram i boken hamnar i tjänst hos sin rasistiske ingenjör, firar författarens vassa penna stora triumfer. Han ger sig på apartheid och andra stora samtidsfrågor med humorn som vapen och en frejdighet som är svåremotståndlig.

Efter ett lite svagare mittparti tar sig Analfabeten åter mot slutet.

Däremot är delen i början med Holgers och Holgers uppväxt och deras ärvda öde mer krystad. Utan att för den delen sakna poänger längre fram i boken.

Det är bitvis ganska roligt att läsa om hur urbota korkad den ene Holger är. Men dråpligheterna känns ibland väl krystade och slumpen spelar lite för ofta storyn i händerna.

Hursomhaver. På det stora hela är Analfabeten roande läsning.

Analfabeten som kunde räkna

Jonas Jonasson

Piratförlaget

Mer läsning

Annons