Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagbok nära svältdöden i Leningrad

/
  • Lena Muchinas dagbok från belägringen av Leningrad börjar i vardaglig ton och slutar med att modern dör av svält och hon själv kokar aladåb på lim för att fylla magen. Fotot togs i början av belägringen.

Minst 800 000 människor dog under Leningrads belägring 1941-1944. De flesta av svält.

Annons

I juni 1941 anföll Hitlertyskland Sovjetunionen. I början av september nådde de tyska trupperna Leningrad (nuvarande St. Petersburg). Staden var belägrad från den 29 september 1941 till en bit in i januari 1944. I 872 dagar. Stravinskijs 7:e symfoni som återger bombmattorna och kanonaderna över staden försätter fortfarande den ryska konsertpubliken i tårar.

Jelena Muchina fyllde 17 år hösten 1941. Och likt Anne Frank och miljoner andra tonårsflickor världen över skrev hon dagbok. Hon drömde om pojkar och den stora kärleken, om framtiden och resor hon hoppades få göra, hon bekymrade sig över skolan och betygen, speglade sig och upptäckte alla fel och brister som ingen annan sett. 1962 lämnades dagboken in till ett arkiv där den sedan dess legat gömd och glömd, för att 2010 återupptäckas, dammas av och bli utgiven som Lenas dagbok i Ryssland 2011.

På samma sätt som Anne Franks dagbok får man en känsla av att tjuvläsa det som inte var menat för någon annan än författarinnan själv. De innerligaste tankarna, som till exempel agget mot väninnan som fått kärleksfulla blickar av föremålet för Lenas egen dyrkan, anförtros dagboken i naiv tillit. Samtidigt är det just det uppriktiga berättandet som ger sådan närvaro.

Lena Muchina berättar om hur hon och klasskamraterna går på bio, på vägen till biografen tvingas de ta skydd undan flyglarmen i olika skyddsrum. Trots skräcken är fortfarande det viktigaste vad flickorna pratar om i mörkret medan de väntar på faran över. Lenas tankar känns så vardagliga, så normala, så mänskliga. Och hennes bestörtning när hon inser att Moskva via de dagliga radioutsändningarna skönmålat verkligheten är hemsk att känna. Hon trodde ju att Röda Armén snabbt och enkelt skulle avspisa Hitlers soldater. Istället meddelas plötsligt att Kiev är intaget och att matransonerna i Leningrad ska sänkas till 125 gram bröd om dagen. Alla tillfarter är blockerade, ingen mat kan smugglas förbi tyskarna.

I januari -42, några dagar sedan deras inneboende tant dött av svält, ondgör hon sig över Stalin som frossar i mat på banketter med allierade politiker i Moskva, hon kallar dem oanständiga. Ändå har hon svårt att sörja. Tanken på att hon och mamman under de närmaste 10 dagarna ska kunna hämta ut även den döda kvinnans brödranson bubblar upp och gör henne närmast euforisk.

Sedan även modern dött av svält stapplar Lena runt mellan de tomma butikerna och kan inte annat än tänka på mat, oförmögen till varje annan handling. Hon måste gå fort, nästan springa, annars tappar hon balansen av svaghet. Att falla på de oplogade gatorna i den stränga kyla vore livsfarligt i hennes tillstånd.

Det är fasansfullt att läsa hur hungern helt tar över flickans medvetande. Det ger otäcka kväljningar att läsa om hur hon kokar aladåber på lim att fylla magen med, det är ohyggligt att med Lena inse att hon ätit upp morgondagens ranson redan idag och att hon därför kommer att vara helt utan mat i morgon.

När hon beskriver sin omtöckning och förvirring förstår man inte hur det gick till, att hon överlevde.

BÖCKER

Lenas dagbok

Lena Muchina

Översättning: Erik Sidenbladh

Bazar förlag

Maria Hamberg

Mer läsning

Annons