Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anstalten var en bakgård

/
  • 100 000 barn beräknas ha varit omhändertagna på olika slags institutioner i Sverige bara under åren 1950 till 1980.

Anstalter och institutioner är en del av det moderna Sveriges historia, där omhändertagandet skulle ske rationellt, gärna storskaligt i hygieniska och ändamålsenliga lokaler.

Annons

I dag är anstalterna en ganska osynlig och bortglömd del av det moderna samhället. Skälet till det menar etnologerna Mikael Eivergård och Maria Vallström samt antikvarie Veronica Olofsson, författare till boken På anstalten, är att det egentligen rör sig om en ganska marginell företeelse som endast hade en lös förbindelse med samhällsliv och människornas vardag.

Men enligt författarna var det på anstalten som det moderna samhällets värderingar kom fram. Här samlades och utrycktes normer kring ordning, normalitet, hälsa och vad som var rätt eller fel. Innanför dessa väggar skulle människor som avvek från samhällets normer behandlas och alla avvikelser skulle korrigeras.

Med hjälp av kontroll, övervakning och expertkunskaper förändrade anstalten den intagne i önskvärd riktning. Det moderna samhället såg anstalten som en bakgård, en plats för dem som inte kunde leva upp till samhällets krav på ordning, skötsel med mera.

I boken På anstalten ställer författarna sig frågan. Vad är det som hamnar innanför och vad hamnar utanför det vi brukar betrakta som kulturarv? Enligt författarna är det nog sådant som förknippas med det produktiva, välmående och det framgångsrika samhället och inte anstalterna, som till exempel arbetshem, sinnessjukhus, fängelser och fattiggårdar. Nu är många av dessa institutioner rivna och skyltar är borta. Sådant som gått på tvärs och gnisslat mot det önskvärda, som problematiskt har inte haft någon given plats som kulturarv, menar författarna.

År 1918 fanns det 3 863 fattigvårdsanstalter runt om i landet med plats för 71 196 personer. Ungefär 40 000 av platserna benämndes mindre fattigstugor och fattighus.

Fattiggårdarna innebar att de som av olika skäl inte kunde försörja sig kom att skärskiljas på ett tydligare sätt från den övriga befolkningen. Här fanns både män, kvinnor och många äldre som av olika skäl inte förmådde klara sin försörjning. En del var inskrivna några månader andra flera år.

Det är många människor i Sverige som suttit på anstalt. I boken kan man läsa att ungefär 100 000 barn beräknas ha varit omhändertagna på olika slags institutioner i Sverige bara under åren 1950 till 1980. De stora sinnesjukhusen, de med tusen platser vardera, var ständigt fullbelagda. Här pratar man om över 100 000 som tillbringade en längre eller kortare tid på sinnessjukhus.

Författarnas grundtanke med boken är att peka på att anstaltsväsendet är en del av det moderna samhällets kulturmiljöer och att omhändertagandet på anstalt måste ses som en av den moderna erfarenheten, det vill säga en del av 1800-och 1900 talets kulturarv. I dag är tilltron till den slutna anstalten i praktiken död, skriver författarna. Nu pratar man om öppna vårdformer, där människor så långt som möjligt får stöd och hjälp i sin vardagliga miljö. Fängelse utgör undantaget.

Boken är verkligen tänkvärd. Den belyser något som inte hör till dagens moderna samhälle. Det här är en bok som borde läsas av alla bland annat alla politiker i samhället.

BÖCKER

På anstalten

Mikael Elvegård, Maria Vallström och Veronica Olofsson

Jamtli Förlag

Seved Johansson

Mer läsning

Annons