Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Baksidorna med häftiga USA

I december spenderade jag två veckor i New York. Innan jag skulle åka sa alla världsvana människor som redan varit i New York till mig att jag skulle tycka att det var helt fantastiskt.

Annons

Skeptisk som jag är hade jag svårt att tänka mig att en stad verkligen kan vara så fantastisk. Helt bortsett från skyskrapor, Chinatown, Broadway och Central Park så är ju en stad fortfarande trots allt bara en stad.

Men jag måste medge att jag hade fel. New York var verkligen helt fantastiskt, mycket häftigare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Trots att jag aldrig varit där förut kändes varenda gathörn, taxibil, restaurang, park och affär så väldigt bekant. Man har ju sett dem i hundratals filmer. Till och med människorna kändes bekanta.

Den första veckan gick jag omkring som i ett lyckorus. (Det faktum att hela resan var betald av Journalistförbundet kan även det ha bidragit något till min goda sinnesstämning.)

Nåväl. Efter sju dagar i The Big Apple började jag se vissa saker i ett annat ljus. Varför var det knappt några vita människor som jobbade i låglönesektorn? Hur jämställt är egentligen ett land när en kvinna måste ge avkall på sin karriär för att hon råkar få barn? Varför finns det knappt något som kallas föräldraledighet? Och hur jämställt är det när två av tre mediedebatter vi besökte har en panel som består av enbart män?

Varför avråder folk mig från att åka till Harlem ensam? (Nu åkte jag visserligen dit ensam ändå. Det var helt ofarligt.) Varför verkar amerikaner så totalt ointresserade av miljön? Alla kör bil, bensinen är billig. Allt serveras i små plastlådor och plastpåsar, allt är singelförpackat och ingen verkar bry sig om att källsortera.

Varför får rika bättre sjukvård? Varför är det bara ett fåtal människor som har rätt till a-kassa? Varför är inte vapenlagarna striktare? Varför har nästan inga amerikaner pass?

En kväll, lite less på allt det ytliga, drog jag mig tillbaka till mitt hotellrum och läste "Barskrapad: Konsten att hanka sig fram" av Barbara Ehrenreich. En skildring av USA:s låglöneträsk som håller än idag, fast den skrevs för tio år sedan. Den kan jag varmt rekommendera.

Inte ens flertalet stora kulturupplevelser som Museum of modern art, Museum of the moving image, komediklubbar, spännande måltider och samtal i Chinatown, spektakulära shower på Broadway, gospel i Harlem och Brooklyn och teaterföreställningar kunde få mig att ändra uppfattning.

Nej, vi har det nog lite bättre i Sverige trots allt. Även om det inte finns en enda skyskrapa eller något Broadway i Ådalen så finns det i alla fall social trygghet.

Och i Sverige skulle vi nog aldrig anordna en mediedebatt utan en enda kvinna i panelen. Petra Mede som årets julvärd. Jag tyckte att hon skötte det riktigt bra.

Mer läsning

Annons