Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbetshäst tar strid för fiktionen

/
  • Den olycksdrabbade färjan Estonia som förliste 1994 spelar en central roll i författaren Björn Runeborgs nya roman

Björn Runeborg är den svenska litteraturens arbetshäst. Sedan debuten 1962 har det blivit 32 romaner. När han nu utkommer med "Estonia", en fiktiv berättelse om färjekatastrofen, är nästa bok redan färdigskriven.

Annons

"Estonia" är förmodligen det första skönlitterära verket om färjekatastrofen som inträffade 1994. Att det skrivits så lite om händelsen som kostade 852 personer livet är egendomligt tycker Björn Runeborg.

– Det är ett nationellt trauma som ropar på konstnärlig gestaltning.

Han talar med långsam och allvarsam röst medan ett ljudlöst regn faller utanför fönstren i lägenheten i Södertälje.

– När man tänker tillbaka på katastrofen är bilden fragmentarisk. Man minns bogvisiret. Hur hastigt båten sjönk och reste sig på kant. Det konsten kan göra är att sätta det i ett sammanhang.

Det var förlaget Modernista som kom med idén till boken. Björn Runeborg tände på förslaget eftersom han med en gång insåg hur berättelsen skulle struktureras. Estonia fick honom att instinktivt associera till Hansakatastrofen, det dödliga drama som följde när en sovjetisk torped sänkte en färja norr om Visby 1944. Merparten av de 86 personer som miste livet var gotlänningar och hos Björn Runeborg, som är född och uppvuxen på Gotland, sitter minnet djupt.

Färjans egentliga uppgift var att hämta 300 estniska båtflyktingar från Visby. Det finns med andra ord ett tragedins släktband mellan Hansa och Estonia.

– Det visar den fiktiva berättelsens styrka. Du kan koppla ihop saker. Trots att jag vuxit upp så nära de baltiska länderna så har de alltid legat i skugga för mig. Genom att skriva den här boken har jag kommit närmare Estland, säger Björn Runeborg och tillägger att han aldrig har varit i landet.

Så brukar det vara när han skriver. Tidigare har han bland annat skildrat Vänersborg, Köping och Arboga utan att ha sin fot där.

– Jag föredrar att förlägga det som händer till platser där jag inte har varit. I annat fall skulle jag bli översköljd med detaljer som jag inte kan sortera. Jag sitter hellre med en karta och föreställer mig. Jag vill känna att språket ska kunna röra sig på ett befriat sätt. För mig är det skrivprocessen som av sig själv astrar de syner jag ser, säger Björn Runeborg som kallar sig en hängiven anhängare av fiktionen.

– Jag är i ständig diskussion med han den där killen... vad heter han? Knausgård. Han säger att han mår illa av fiktion. Jävla idiot! Han spolar ju hela världslitteraturen genom att säga så. Fiktionen är ett av de bästa verktyg som människan har uppfunnit för att förstå tillvaron.

Björn Runeborg är närmast övermänskligt produktiv. Han har skrivit 32 romaner och över 100 pjäser för scen och radio. Hans nästa bok, en novellsamling, är redan färdigskriven. Just nu jobbar han på ett stycke drama.

När han beskriver sina stränga arbetsrutiner så rodnar han lätt. Varje förmiddag sätter han sig och skriver i en och en halv timme. Aldrig mer, aldrig mindre. Sedan han romandebuterade 1962 har han aldrig haft någon kreativ torrperiod.

Hans böcker är tunna. Men det lilla formatet är ett högst medvetet val.

– Jag kallar det konstnärlig ekonomi. På 150 sidor ska man kunna berätta en historia. Det har att göra med att jag har vissa favorithistorier som är exakt 150 sidor. Som Camus "Främlingen" och Carson McCullers "Spegling i ett gyllene öga". De är perfekta. Perfekta!

Du menar att det finns tekniska aspekter på skrivandet?

– Ja. Det måste alltid finnas styrmekanismer. En av dem är formatet.

I förhållande till sin ofantliga produktion är Björn Runeborg en av våra mest anonyma författare. I tv-magasinens myssoffor syns han aldrig och branschens stora kramkalas, Bokmässan i Göteborg, har han inte haft en tanke på att besöka. Även på det här området styrs han av en princip.

– När jag var ung gick jag på en författarkväll med norrmannen Tarjei Vesaas i en bokhandel i Oslo. Och där satt han på en stol och sade ingenting. Bokhandlaren pratade men Vesaas skrev bara sitt namn i böckerna. Det har alltid varit ett föredöme för mig. Man ska inte ha någonting att tillägga. (TT)

Mer läsning

Annons