Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders Åberg talar ut om Mannaminnes osäkra framtid – "Ibland tänker jag att det bästa vore att elda upp alltihop"

/
  • Mannaminne är Anders Åbergs livsverk. Sedan sommaren 2012 ägs det av Stiftelsen Mannaminne som driver anläggningen i samarbete med Anders och Barbro Åberg.
  • Så här såg det ut när Silverpilen inledde sin resa till Mannaminne.

Anders Åberg har fyllt 70. Men fortfarande bygger han vidare på sitt multikonstverk, sitt museum, sin mänskliga mötesplats i hjärtat av Höga Kusten – den plats där han lagt ned sin själ och sin livskraft.
Mannaminne.

Annons

Det är kallt i snickeriet efter nattfrosten. Ett element står påslaget men räcker inte riktigt till. Anders Åberg sätter sig vid ett provisoriskt bord och börjar plocka fram papper.

Som alltid är han klädd i blåställ och flanellskjorta; kläderna talar sitt tydliga språk, precis som den sandpappersgrova huden på hans knotiga händer. Händer som trivs bäst när de får arbeta.

Han fumlar lite när han bläddrar bland pappersbuntarna.

– Ibland tänker jag att det bästa vore att elda upp alltihop, säger han.

– Jag har ägnat hela livet åt det här, snart orkar jag inte mer. Jag tappar lusten när de tror att Mannaminne är en belastning.

Ansiktet är fårat och väderbitet. Håret, grått och ostyrigt som stålull, står åt alla håll. Han är mer kutryggig än någonsin, den gängliga gestalten har kroknat, kroppen är en åldrad mans. Han säger att han aldrig har varit så här trött.

Men när han tittar upp över kanten på glasögonen är hans blick stadig och klar.

Kalla vindar blåser över Mannaminne. Den tyngsta finansiären, landstinget, darrar på manschetterna; man har flaggat för att man tänker minska det ekonomiska stödet till anläggningen.

Landstinget har med sina 1,8 årliga miljoner stått för två tredjedelar av stödet; resterande 900 000 har kommit från Kramfors kommun. Men när övrig kultur fredas från landstingsbesparingar får Mannaminne smaka på piskan. Fler måste vara med och betala, annars...

Mannaminne hänger i luften.

– Det är absurt. Det är kaffepengar för landstinget. Mannaminne är ett internationellt besöksmål, synergieffekterna av alla människor vi drar hit går inte att överskatta, säger Anders Åberg vresigt.

Kramfors kommun är inne på samma linje och höjer ett varningens finger. Hotet mot Mannaminne blir ett hot mot turismens framtid i hela länet; det är fråga om årliga mångmiljonbelopp när tiotusentals besökare ska äta, bo, handla, tanka, besöka andra turistattraktioner.

Hur mycket kan det bli? Mitt Sverige Turism pratar lite vagt om "miljonbelopp". Anders Åberg siktar lite högre:

– Vi drar in 21-26 miljoner varje år, slår han fast.

– Och de kallar oss en belastning. När de vill satsa på turism. När kulturen är den enskilt viktigaste turistfaktorn.

Kommunalrådet Jan Sahlén sätter ned foten.

– Om bidraget från landstinget blir lägre för Mannaminne så påverkas besöksnäringen i hela Höga kusten, dundrar han i en intervju.

Mannaminne är i sanning en märklig plats, en global by med vindlande gränder som leder till olika tidsåldrar och kulturer. Här finns ett femtiotal byggnader, gamla redskap och maskiner från förr, flygplan, båtar och kluriga uppfinningar, hantverk och konst från snart sagt hela världen. Här hålls festivaler, teater, högmässor, konstutställningar, workshops, konserter. Här finns hotell och värdshus.

Och allt bär Anders Åbergs fingeravtryck; oräkneliga är de timmar, dagar, månader och år av arbete som han lagt ned. En gång var Mannaminne bara en dröm och en tanke i ett ungt konstnärshuvud – i dag är det en plats som inte liknar något annat.

"En dialog om medfinansiering i ett regionalt utvecklingsprojekt där flera aktörer tillsammans ska arbeta för att utveckla Mannaminne."

Nej, Anders Åberg talar inte byråkratiska. Han kraschade in på Kulturtinget i Kramfors för att tala om vad han tyckte. En förfärad ordförande försökte stoppa honom – men då vände han sig till deltagarna, som satt och hade så där lite lagom småtråkigt.

– Vill ni höra vad jag har att säga? frågade han.

Svaret blev ett rungande ja. Och Anders Åberg höll ett brandtal – om kulturen och konsten, om varma mänskliga möten kontra kall business. Om att det är människan som ansvarar för samhällsordningen, inte pengarna. Om hur kulturen utvecklar, fördjupar, ger insikter som skapar förståelse och tolerans.

– När jag kom in höll de på att prata om deskar. Vad fan är det. Business och events, allt ska vara events. På Mannaminne finns hela världen, vi vill bygga något bestående, som motverkar den här ohejdade konsumtionen. Nu ska vi ju konsumera upplevelser också, man försöker göra kultur till en konsumtionsvara. Snacka om att slå botten ur ett samhälle.

Anders Åberg är trött och nedstämd. Mannaminne glider honom långsamt ur händerna, han vet inte hur många år till han orkar bygga. Vem ska slå vakt om hans livskonstverk?

– Det känns så oerhört tungt ibland. Jag är över 70 och har ägnat hela livet åt det här, säger han.

– Jag är trött på att kämpa för det som borde vara en självklarhet – att Mannaminne är en turistattraktion värd att betala för. Du kan läsa det här, här står allt, säger han och stoppar den ena pappersbunten efter den andra i mina händer.

En av käpphästarna är Statens Kulturråd. Han dunkar näven i bordet.

– De säger att vi aldrig haft kontakt. När det krävdes sex utredningar för att få Kulturrådets stöd. 30 år. Där kan man tala om kontakt! Det är så fräckt så man baxnar.

Problemet, säger han, är att Mannaminne inte passar in i landstingets mall. Det är inte ett event, inte heller ett fast besöksmål à la Hemsö fästning. Nej, Mannaminne är ett pågående konstverk, ett folkbildande museum, ett science center långt innan Technichus ens var påtänkt, ett levande dokument av en levande värld.

– Dessutom har de jävligt svårt att hantera om en enskild kommer med något. De säger att vi saknar nätverk. Vi har nätverk över precis hela världen, hur mycket som helst, säger han och lägger fram en typiskt Åbergsk världskarta, handritad och med hundratals linjer från olika platser och länder som alla sammanstrålar på en och samma punkt: Mannaminne.

Ett mänskligt nätverk.

– Men i deras ögon gills det inte. Det måste vara officiellt dokumenterat. Allt på deras villkor.

Han säger att Mannaminne kanske inte finns om ett år.

– Inte om det här fortsätter. Vi orkar inte slåss mot myndigheter längre. Det finns liksom ingen konkret motståndare, det är som att fighta dimma.

– De vill ha turism, ja, vem vill inte det. Men de tror att man får det genom att tänka "stort och långsiktigt" och att man, ordagrant, "måste sluta dutta på enskilda projekt".

Han rynkar ögonbrynen.

– Enskilda projekt? Vad annars finns det, jag bara frågar. Vad annars ger resultat?

Tillbaka vid skrivbordet scrollar jag på Mannaminne i bildarkivet. Där finns många foton: Anders som snidar en enorm jordglob. En mammut. Flygplan. Turbiner. Hus. Biskopens gestalt utanför stavkyrkan. Silverpilen som svävar i lyftkranens grepp vintern 2007. Invigningen av kinesiska paviljongen, där en glad Anders står tillsammans med Kinas chargé d´affairs.

Ständigt denna Anders Åberg. Okammad och vindrufsig, i blåställ och flanellskjorta. De grova händerna, som får vila i stillbilden.

Som en levande organism fortsätter Mannaminne breda ut sig. 4500 kvadratmeter nyinköpt mark kommer väl till pass.

– Jag är gammal men jag orkar fortfarande mycket. Jag vill bygga den här skulpturparken.

Anders Åberg kanske är trött. Men viljan har inte slocknat, inte riktigt än.

– De pratar om utveckling, säger han.

– Det är vi som är utvecklingen. Det är vi som är drivkraften. Vi, de nyfikna människorna, som vill mötas, diskutera, lära, undersöka, skapa. Ända sedan tiden i Kalahari har vi funnits, vi är fortfarande desamma. Men vi passar inte in i den byråkratiska mallen.

Läs mer: Kommunen varnar: "Lägre stöd till Mannaminne slår mot turismen

Läs mer: Mannaminne laddar för Berättar-SM och kulturfestival

Läs mer: En lyckad New Orleansfestival

Mer läsning

Annons