Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sitt, fot, plats, ligg, hitt, hopp och lek

Så har familjen utökats med ännu en medlem. Västgötaspetsen Valle.

Annons

Han kom som ett litet arvegods från nära släktingar som av skilda skäl var tvungna att hitta ett nytt hem åt honom.

– Ni som bara har fem barn, två katter, en kanin och jobb där ni båda åker runt åt olika håll dagarna i ända, kan inte ni ta Valle?

– Jovisst.

Man får ju vara glad att det inte var en giraff de hade.

Och nu är Valle redan hemmastadd och tycks trivas ypperligt i sitt nya liv hos oss. Han jagar katter och kanin och skäller ut grannarna dagarna i ända (rätt befogat, om ni frågar mig). Och han är enormt präglad på mig. Han följer mig vart jag går. (I skrivande stund ligger han tungt på min avdomnade högerfot.) Om jag råkar vakna klockan 05.40 och öppnar en tunn glipa i höger öga, så sprätter han upp från golvet och börjar vifta på svansen så kraftigt att hela hans lilla krumma kropp kommer i självsvängning och han slår ner vattenglas och klockradio och läsglasögon i en enda ljudlig morgonfanfar. Då vet vi att det är dags att kliva upp, och så går vi med 15 centimeter avstånd till toaletten, till kaffebryggaren, till brevlådan likt ett par siamesiska tvillingar, dock med vissa marginella skillnader i kropp och anlete.

Och de gånger han inte får följa med mig, så gör han inget för att dölja sina känslor. Han spelar ut hela registret och visar att han är så vansinnigt lidande att bleka döden troligen skulle komma som en lättnad i jämförelse med att bli övergiven på detta grymma sätt. Det här scenariot spelas upp om jag så bara ska gå ut med soppåsen. Och när jag kommer tillbaka efter 23 sekunder, så blir han så lycklig som om jag just kommit hem efter en fyra år lång jordenruntseglats.

Allt det här är gammal skåpmat för alla er som har eller har haft hund. Men det är fascinerande att se hur fort man trillar dit och faktiskt blir förälskad. Och det ger omedelbar förståelse för det faktum att exempelvis vårdhundar gör att människor mår bättre och att man därför ofta kan dra ner på medicineringen. Det är bevisat att det frigörs endorfiner när man klappar en hund eller en katt, och det är nyttigt för oss. Nu kan det förstås även frigöras en del adrenalin ibland också. Exempelvis när lille Valle tolkar kommandot "hit" som "spring åt andra hållet, skäll ut brevbäraren och pinka i grannens morotsland". Men det väger ändå inte lika tungt i vågskålen. Jag har helt enkelt redan svårt att tänka mig livet utan denna ständigt glada familjemedlem och åsynen av hans lycksaliga anlete när man själv kommer hem ful och jävlig från en hård arbetsdag, eller ljudet av hans små klor som repar parketten när han spinner loss i glädje över att ytterdörren öppnas, eller knastret från hans små rara tänder när de gnager sönder nationalencyklopedin från A till Askorbinsyra.

Det är helt enkelt kärlekens pris.

Mer läsning

Annons