Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Vid solvarvets slut

Vad vore livet utan årstiderna? Den tanken och berättigade frågan når många av oss den här tiden på året – det går ju inte tänka sig: vårkvällar utan koltrastens sång, ett sommarglittrande hav, höstkvällars mystik och vinterns böljande snödrivor?

Här i nord lever vi med årstidens olikheter – dagsljuset och kvällsmörkret värme och kyla. tussilagon, prästkragen och igelkotten.

Vi bär med oss solvarvets urgamla rytm. Och – det kan inte hjälpas, ju äldre man blir desto mera blir tiden en faktor att grunna över, den går allt fortare och fortare. Detta beror till stor del på att vi inte hinner stanna upp utan lever i en slags alltid snurrande karusell. Den lärde Linné säger på ett ställe: Även vi människor måste vandra samma väg och vika för tiden som förintar allt.

Du läsarn, under den korta stund du läst ovanstående rader har du förflyttats tusentals kilometer. När jag själv tänker på detta förstärks mysteriet till obegriplighet. Jordens rundresa kring solen går med den ofantligt, ofattbara hastigheten av 30 kilometer i sekunden. Och ännu mera för oss vanliga människor att söka förstå; vi får vinterkyla, trots att jorden är närmre solen på vintern än på sommaren! Dessa fenomen, och mera därtill, har jag läst mig till av den kände biologen och författaren Stefan Edman som kallar sin resa runt stjärnorna för Solvarv (1939). En bok som alltid är aktuell. Och jag tror på hans kunskaper om vår färd i rymden.

En kväll i barndomen – och det är länge sedan - ropade far att jag skulle komma ut på farstubron. Titta dit bort, sa han och pekade uppåt. Jag visste inte då vad det hette som han pekade mot. Det är norrskenet, sa han. Den gnistrande ljusbågen över himlavalvet framstod som en bro mellan jord och himmel. så overkligt som ett fenomen kan vara.

En annan gång, i en fiskarstuga ute på ett skär i Bottenviken. Far hittade ett fragment av en gammal tidning mellan timmernåten i väggen. Det skyddade oss mot draget. På tidningsbladets nära nog oläsliga sidor fanns ändå kvar dödsannonser där far kände några bortgångna som gav honom minnesbilder.

Morgonen därefter blixtrade ett skott från hagelbössan och harpalten låg livlös. Men näten var tomma, den natten var det inte havet som gav utan marken. Och detta: korta händelser medan vi förflyttade oss hundratusentals kilometer i rymden på ett fiskeskär.

Åter Carl von Linné: På samma sätt som ett hjul drives runt av oavbruten ström. Så välver även tiden allt levande i ett ständigt kretslopp.

Och du läsar’n; om gu’ vill och hängslena håller ses vi efter gågatan eller i spalten även under 2018.

Gunnar Fredriksson

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel