Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika (S): Vi behöver alla varandra!

Annons

Ensamhet! Första julhelgen efter att din livspartner sedan många år har dött är svår. Aldrig känns ensamheten större.

Det första året, när alla de där vanliga upplevelserna måste genomföras utan den som har stått en närmast, är tufft. Vi, som ännu inte har upplevt det själva, har sett någon närstående gå igenom den fasen av livet.

Många kvinnor känner igen situationen, eftersom de är den som oftast blir lämnad kvar. Det betyder inte att det är enklare för män. De är bara färre.

Inför jul har det stått en hel del om det här ämnet. Känslan av övergivenhet efter 40-50 år, ibland mer, tillsammans. Hur lätt det är att stanna kvar i ensamheten, trots att hjälp finns om en bara orkar leta efter den. Den orken kan ta tid att hitta.

För de föreningsaktiva finns möjligheten till socialt liv fortfarande nära. Möten, studiecirklar och andra aktiviteter pågår varje vecka, storhelgerna undantagna.

PRO-tidningen skriver om Berit, som blev änka efter 55 års äktenskap. Trots barn och barnbarn, och en långvarig gammal vän, överrumplades hon av ensamheten. Hon räddades av en annons om att PRO-kören sökte medlemmar och sökte sig dit. Plötsligt blev hon del i en ny gemenskap. Hon fick nya vänner och ett nytt socialt liv. Steget in i en ny fas av livet blev lättare. Nu kan hon njuta av livet igen.

Dagens Nyheter skriver om samma ämne. I Stockholm driver Stadsmissionen olika aktiviteter för att minska ensamheten bland äldre. I en storstad kan problemet bli större och kännas än mer kvävande. Inga-Britt berättar om ensamheten efter 60 års äktenskap. Barn och barnbarn har sitt, även om de är måna om att hålla kontakt. Det är den dagliga kontakten med en annan människa, som den som blir kvar saknar.

Kanske kan det vara lättare på mindre orter, beroende på hur aktiva vi själva har valt att vara. I den lilla kommun där jag bor finns ett stort och aktivt föreningsliv. Det finns goda möjligheter att vara aktiv så länge orken finns där. Men sen?

Kanske är det trots allt den gemensamma måltiden som många saknar allra mest. I vår kommun pratar äldre fortfarande nostalgiskt om ”Puben”. Ett ställe i anslutning till äldreboendet dit äldre, utanför boendet, kunde gå och äta tillsammans. Vård i hemmet ökar på ensamheten, påpekar professor Staffan Karlsson, i DN-artikeln.

Hos oss ordnar kyrkan populära soppluncher en dag i veckan, men övriga dagar? Ska kommunen betala lunchen för en ”måltidsvän” som går hem och äter med en äldre person en gång i veckan? Det förslaget framförs i en kommun i länet.

Väntjänst finns redan i många kommuner. En frivillig verksamhet. Behöver vi arrangera ”måltidsvänner” eller kan vi vara det ändå, utan att få maten betald?

Att vara en medmänniska borde inte vara svårt. Du har säkert en äldre person i din närhet som du kan spendera lite tid med. Du får mycket livserfarenhet med på köpet och kanske en katt- eller hundvakt vid behov. Vi behöver alla varandra!

MONICA SUNDBERG

Monica är gästkrönikör på ledarsidan och feminist med hjärtat till vänster