Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Radion – en bekanting med anor

Tiden går – radion är en styv nittioåring nu, den fyllde jämna nyårsdagen 2015.

Utgångspunkten för denna krönika är i föräldrahemmets kök 1936. Fönsterbrädorna är fyllda med pelargoner och fuchsior, mor sitter idogt kardande ullen från gårdens får som småningom blir garn sedan spinnrocken fulländat den kardade ullen till nystan. Ingen vet vad hon tänker på men snart ska världen även förvandlas för henne. Köksdörren öppnas helt oväntat. Det är far, han bär på en brun trälåda under armen, liksom att ingen på en gång ska se vad han bär på. Varligt lyfter han undan några blomkrukor och placerar trälådan på fönsterbrädan. Han är moltyst, liksom vi alla i förundran om vad som är på gång. Han öppnar fönstret drar ut en lång sladd och försöker få fast den på uthusväggen så högt han når. Sen händer nåt; det börjar spraka i lådan, mor tappar kardorna i golvet och vi andra rusar fram till det obekanta underverket.

Läs även: Lite till om pennan!

På detta oväntade sätt kom radion in i hemmet och i mitt liv. Det är nu länge sedan. Någon riktig så där radiot har jag ändå inte blivit men alltid en nära till hands-vän är den. Jag har många gelikar som tycker som jag; en av 1900-talets största innovationer, trots teven och mycket annat.

Trälådan som far kom med var en alla tiders överraskning – ljud i köket från utomhus nånstans. Den hade en enda mystisk knapp; volym – på och av. På skalan innanför den lilla glasrutan stod en massa huvudstäder i rad efter rad. Inte visste jag då mera om världen än Oslo, Stockholm men radion gjorde mig bekant med Moskva, Berlin, Paris och närheten till omvärlden förändrades med några rattningar på knappen.

En ny tid hade inletts i de flesta hem och när tyskarna gick in i Polen 1938 blev nyheterna högaktuella inslag i vartenda hem där radio fanns till den dag vi hörde segerruset i etern om freden.

Några år senare, en sen kväll på 1940-talet, en längtans vårkväll och ur högtalaren strömmar Sven-Olofs Sandbergs sammetsmjuka röst. Jag minns inte riktigt, kanske var det Fats Waller’s Ain’t Misbehavin; ”No one to talk with/ all by myself/no one to walk with/ but I’m happy on the shelf/ Ain’t misbehavin’/ savin’my love for you”. Kontakter skapades; farbror Schvän, vasaloppet, Dagens eko (1937), Sven Aurén, Viktor Vinde i Paris, Alf Martin i London. Du läsar’n, radion följer mig än som en god och underhållande kamrat. Och underhållningen kan tas emot både med öppna som slutna ögon.

■■ Vill du också skicka in en krönika till Nära – använd det här formuläret .

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel