Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Om kvällen hörs koltrastens sång

Annons

Ödetorpet hade varit öde väldigt länge. Så länge att ingen riktigt visste om någon ägde det nuförtiden. Ingen visste heller vem som bott där sist, innan dörren låstes för sista gången och nyckeln gömdes, mellan vilka av timmerstockarna var inte längre gott att säga.

Det lilla huset var snett och vint, med svankryggigt tak och giktbrutna knutar. Lavarna ritade sina långsamma världskartor över de spruckna takpannorna och fönstren skelade vindögt åt alla håll. Vedbodens tak hade fallit in i en ihålig gäspning och fähuset hade lagt sig att vila i långgräset, halvt nedsjunket i markens glömska.

Folk hade förstås gjort sig ett ärende in, av ren nyfikenhet eller för att se om det fanns något begärligt att ta med sig hem. Den nedersta dörrspegeln var insparkad och lämnade ett prydligt, fyrkantigt hål efter sig, lagom stort att ta sig in genom.

Många gånger hade även hon ålat in bara för att titta på de sönderfallande spetsgardinerna, den trådslitna gula klänningen på sin klädhängare och de muslortiga trasmattorna. Hon kunde känna den svaga doften av jord och tid som genomsyrade den absolut stillastående luften, hon kunde andas in den sista resten av den gamla kvinnans doft i klänningstyget.

Hon kunde se hennes skugga i det matta spegelglaset.

Men i dag hördes också ett ljud. Upprepade slag, oregelbundna och svaga, skrapande och liksom hasande. Ljudet upphörde en stund men började sedan igen. Inifrån köket.

I köksfönstret låg en grå fågel med utslagna vingar. Den låg alldeles stilla nu, uppgiven, kraftlös, med halvöppen klargul näbb och matta ögon, fången bakom glasrutans obönhörliga genomskinlighet som släppte in skogen, solljuset, gräset, himlen och molnen men inte släppte ut någonting.

Den orkade inte kämpa mer.

Flickan kupade händerna kring den lilla kroppen och strök bort damm och gammal spindelväv så att den glänsande svarta fjäderdräkten blottades. Sedan bar hon den till hålet i dörren och satte försiktigt ned den på mossan utanför.

En lång stund satt den helt stilla. Den vred bara på huvudet, hit och dit, blinkande, tyst. Sedan tog den liksom sats, bredde ut vingarna och flög iväg ut i skymningen. Den lämnade en ensam ton efter sig, dalande som ett maskrosfjun mellan träden.

Varje år kom koltrastarna tillbaka till hennes hus. Och när hon flyttade till ett annat hus fanns koltrastarna där också.

Och varje vår, när de öppnade sina gyllene gap och fyllde kvällarna med den mest innerliga sång, var det som om de sjöng just för henne.