Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika av Gunnar Fredriksson: "Julekväll – så vitt jag kommer ihåg"

LÄSARTEXT Så vitt jag kommer ihåg!
Av min allra första julekväll finns av naturliga skäl inga komihåg. Bara 23 dagar hade ju gått sedan ögonen uppfattade vinterljuset för första gången genom rutan.

Annons

Kylan bet åt kring knutarna dessa dagar och snön krävde både stora spadar och starka armar. Värmen klarade vedspisar och kaminer av, i större hus ståtade kakelugnar i konstnärliga formationer. Veden hade under våren genomgått proceduren med bågsåg och klyvaryxa till passande bitar för olika ugnar; spisveden var av mindre storlek medan kaminen kunde svälja större klampar för att inte tala om ”klamnveden” till bakeugnen (västerbottniskt uttryck för björk, kluven längs efter i meterslängder).

I dessa av 1900-talets första decennier var ännu fotogenlampan den givna ljuspunkten i kök och kammare, främst på landsbygden innan elektriciteten helt tog över. Fotogenlampan började ju sin karriär medio av 1800-talet när fladdrande stearinljus och öppna eldhärdar stod för ljuset. Från mitt 1930-tal kommer skolstarten i minnet, läxan var inte precis lättlärd i det bleka fotogenljuset. Men stjärnhimlen lyste som den aldrig senare gjort, därav Pär Lagerkvists dikt i åminnelse:

"Vad upplevde jag den kvällen,

höstkvällen när jag gick efter ved åt mor?

Jag minns den så väl, ingen kväll minns jag som den.

Det var då jag för första gången såg stjärnorna.

Med vedträna i famnen kom jag att se upp i himlen

och då såg jag dem däruppe, omgivna av sitt gränslösa mörker.

Överallt ovanför mig fanns de i en ödslighet utan gräns.”

Från pojkåren framstår decemberdagarna fram till mitten av månaden som mindre trevliga. Då slaktades grisen som stått i ladugården sen midsommartid och växt till sig. Å jesses va jag rös när jag såg galten på slaktbänken skållas och styckas i bitar. Den hade ju levat ett halvt år i kätten och kommit upp i 120-kilosklassen. De va grisar det! Sedan tog konserveringen vid i glasburkar – frysarna hade inte nått ut till landet.

På julekvällen spred stearinljusen ett högtidligt sken fastsatta med metallklämmor på granen, glaskulor och glittervadd prydde ända upp till toppen där ”dyrgripen” spiran satt. Skänkerna i tomtesäcken var långt ifrån dagens, men gu’ så äkta.

Du läsar’n, kanske du är en som minns? Åsså, medan du läst detta har du färdats uppåt 6 000 kilometer. Så fort snurrar Jorden även under julekväll!

Gunnar Fredriksson Näraskribent

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel