Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kommer aldrig att glömma den blicken

Den kallades för superonsdagen, och visst den blev skönt galen.
Ända fram till kvällen.
Då kom blicken, ansiktsuttrycket, som jag nog aldrig glömmer.
Onsdagen 19/2 februari är dagen som visar att svensk idrott står stark, väcker vackra varma känslor och glimmar i brons men också i minst silverfärg. Men också dagen då en sten, en millimeter, kan krossa en gulddröm och tillintetgöra tusentals timmar av träning och förberedelser. Men vi återkommer till Niklas Edin.
Det hände trevilgare saker innan jag klev in i isbiten som curlinghallen kallas.
Lag Sigfridsson. Stina Nilsson, Ida Ingmarsdotter, Teodor Pettersson, Emil "Dubbel-Steven Bradbury" Jönsson, Tre Kronor.
Ja, jisses, var ska jag börja?
Jo, hos vårt östra grannland Finland som vann herrarnas sprintstafett, men som framförallt fällde den ryska björnen i dess eget revir. Fantastiskt försvarsspel, grym målvakt, maestro Selänne och Putin gick hem samtidigt som ryska OS-medarbetare grät öppet och sa "nu är OS över".
Jag har skrivit det förut och skriver det igen: att vara på plats på OS är också ett OS i simultanförmåga. Det händer grejer hela tiden och som svensk just den här dagen sade det pang, pang och pang.
Du ska få en kort sammanfattning av min dag.
Det började med Tre Kronor-Slovenien, världslaget mot Anze Kopitar och lille djävulen bakom örat viskade i två perioder "Vitryssland". Men trots att Tre Kronor inte gör någon bra match vinner man kassaskåpssäkert. Daniel Sedin, Loui Eriksson och Alexander Steen gör mål, och Tre Kronor smyger med som så ofta förr. De har inte skrämt någon – än.
Nu blir det möte med Finland på fredag och det blir en klassiker, jag lovar.
Därefter hem till presscentret för att se först Ida Ingemarsson och Stina Nilsson (vilken spurt!) åka Sveriges tionde OS-medalj och strax därefter föll en tysk och Emil Jönsson, tillsammans med Teodor Pettersson, vann brons. Sveriges elfte medalj i Sotji, elfte medaljen för längdlandslaget på skidor.
Sanslöst.
Men det blir mer och nu är det på fokus på curlingen.
Återigen framför datorn skrivandes hockey fick jag se lag Margaretha Sigfridsson, och framför allt Maria Prytz, vinna en semifinalrysare mot Schweiz där matchen svängde åt alla håll, och det var massor av nerver.
Prytz nerver höll bäst, schweiziskan Mirjam Ott såg ut som Cheryl Bernard i OS-finalen 2010 och nu är lag Sigfridsson garanterar Sverige ytterligare en medalj, minst ett silver.
Och denna dag slutade alltså likt förbaskat med tårar.
"Det känns supertungt" sa Niklas när han värdigt mötte pressen, men kroppsspråket talade om att han önskade att han var någon helt annanstans än framför svenska mediedrevet.
Han var millimeter från att sätta ett slag som han sätter nio gånger av tio, i stället blev det en miss och Storbritannien gick till OS-final. Niklas Edin ville bara försvinna.
Denna stolta svenska idrottsdag är det tyvärr Niklas Edins ledsna blick jag minns mest. Tyvärr.