Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klassisk americana pånyttfödd i Storbritannien

Annons

På med bootsen och huvudstupa ner i americanan.

När modern pop har petat rock n' roll från topplistorna pumpar brittiska The Temperance Movement liv i den amerikanska traditionen.

Varma gitarrer, baktung boogie och en röst som placerar sig precis rätt i triangeln whiskey, skinnboots och brustet hjärta. Om Bill Drummond hade skrivit ett classic rock-kapitel i sin handbok "The Manual (How to have a number one the easy way)" kunde The Temperance Movement fått fungera som skolexempel. Bandet bildades 2011, men deras självbetitlade debutalbum skulle kunna vara inspelat på 1960-talet. Eller på 70-talet. Eller på 80- 90- eller 00-talet.

Klassisk americana

Gruppen skrev nyligen kontrakt med den tunga rocklabeln Earache och när skivbolaget försöker sälja in den kommande skivan får The Rolling Stones, The Faces, The Band och AC/DC fungera som referenser. Men vad den brittiska kvintetten egentligen sysslar med är tidlös bluesbaserad rock, så djupt försänkt i den amerikanska musiktraditionen att det är en mindre chock att höra sångaren Phil Campbell beskriva hur bandet blev till, på grötig skotska.

Vi var dödligt trötta på hur skivbranschen driver människor att bli fruktansvärda versioner av sig själva. Vi ville bara starta ett fucking band och fucking visa folk hur musik ska fucking låta. Branschen har tagits över av folk som inte vet någonting och som tror att likriktad pop är nästa stora grej bara för att deras femåriga barn tycker det låter kul, säger han när TT når honom på telefon från Glasgow.

Inga duvungar

Det är inga duvungar som gått samman under namnet The Temperance Movement (som översatt betyder ungefär Nykterhetsrörelsen). Även om Phil Campbell själv kommer från en relativt blygsam solokarriär har rytmsektionen tunga meriter. Basisten Nick Fyffe har en bakgrund i Jamiroquai och har spelat med storheter som Robert Plant och Deep Purple, och trumslagaren Damon Wilson har namn som Ray Davies, The Waterboys och Feeder på sitt cv.

När vi startade bandet hade vi verkligen bestämt oss för att det här skulle bli grejen. Vi ville göra musik som låter som våra egna favoritplattor. Vi snackade om hur vi skulle få det att låta autentiskt och inte som blommig skit. Vi snackade om vad som är skillnaden på Black Crowes och Bon Jovi och försökte fånga den känslan, säger Phil Campbell och tillägger med ett skratt: Jag ville få en chans att vara Rod Stewart och vår gitarrist Luke vill bara vara Peter Green.

Till Sverige i höst

The Temperance Movements första album släpps den 13 september och med det i bagaget kommer gruppen till Sverige för en överraskande lång turné. I Storbritannien började snacket gå efter ett uppträdande på en välgörenhetsgala på Royal Albert Hall förra året. Bandet har gått från "nu djävlar gör vi det här" till att stå inför ett stort genombrott på kort tid. Men Phil Campbell håller huvudet kallt. The Temperance Movement har en långsiktig plan.

Jag hoppas att vi kan tilltala en bred grupp. Jag skulle vilja göra liveskivor och jag hoppas att vi kan stanna ute på vägarna och träffa människor så mycket som möjligt. Vi är ett liveband, ett arbetande band.

Mer läsning

Annons