Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kåseri av Kurt-Göran Öberg: Julminne från 1940-talet…

En yster boll likt bomull hoppade runt i magen på mig; det var mycket spring i benen, så skulle det nog vara inombords på en förväntansfull åttaåring – det var ju julafton! Utomhus var det just så – såsom Jenny Nyström var en mästare på att måla, sagolik vacker nysnö, hade under natten lagt sitt täcke av julstämning på hustak och grenar. Den lantliga idyllen med röda stugor utplacerade efter byvägen på Utvik lyste med sina julstjärnor glimmande i fönstren.

Inne i köket stod grytor puttrande, mamma hade fullt upp att göra in i det sista, lukten från den nyfernissade korkmattan, stack i våra näsor. På radion hade farbror Svens program, dans kring granen just påbörjats, julaftonens korta dagsljus tonade ner i vintrig skymning, barnkören sjöng ”Nu tändas tusen juleljus”, medan vi ungar smög iväg till julklapparna, som packats ner i en stor jutevävssäck ute i den ouppvärmda förstugan. Försiktigt sträckte vi oss efter paketen som låg överst, just som vi skulle klämma och ruska på dem, smällde råttfällen igen under trappan upp till vinden, uppskrämda rusade vi in till mamma i köksvärmen.

Mormor Linnéa och morfar ”Offa” kom med julklappar, vilka lades under granen. Det färggranna julpapperet lyste dekorativt mot det gröna julträdet, där den nyinköpta elektriska granbelysningens ljus speglades i våra förväntansfulla barnaögon. Pappas ”mästerverk” änglaspelet däremot - stod stilla. Flera kvällar hade han jobbat med byggsatsen, inköpt via Åhléns postorderkatalog, bockat och böjt den lövtunna förgyllda plåtsnurran, som via ljuslågan skulle sättas igång och snurra med hängande kläppen, som i sin tur, skulle slå mot fyra stycken klockor, varvid ljuvt klockspel skulle kunna avnjutas. Men icke så, änglaspelet lyste förvisso vackert med levande ljus - ljuva klocktoner fick vi aldrig uppleva!

Under de kulörta girlanderna som satts upp i kökstaket, stod julbordet med de traditionella rätterna, från lutfisk till risgrynsgröt. Måltiden var för oss ungar snabbt avklarad med skinka, havrekex och sillsallad i första hand, men visst smakade julgröten gott den också. Däremot hade vi svårt att förstå, hur de vuxna kunde äta så sakta och så mycket - när jultomten kunde dyka upp vilket ögonblick som helst?

Morfar kom plötsligt på att han måste gå hem för att fylla på mera ved i kaminen, de bodde några hundra meter därifrån, så han skulle strax vara tillbaka. Mormor manade på honom, för att inte missa tomten! Det magiska ordet var sagt, nu rusade vi ungar mot fönsterrutorna, spanade ner mot grindhålet. I mörkret skymtade vi en figur som kom gående med krumpen rygg, det var tomten! Han vinkade mot oss genom fönstret, det vita skägget hängde ner över bröstet. I ena handen hade han en knotig käpp, och en ljuslykta i den andra. Bankandet på ytterdörren ekade i hela huset, stunden var inne – hade vi några snälla barn här?

Lillasyster och lillebror hade ängsligt placerat sig hos mamma och pappa, själv satt jag tryggt intill mormor i soffhörnet. Var han inte större, lika kort som morfar, och rösten - tänk så lika morfar! ”Titta mamma:” sa lillebror Ronny, ”han har lika stövlar som Offa”! Alla hade varit snälla, paketen delades ut – stackars morfar - hans julklappar visste inte tomten var ha skulle lägga? Kickan, lillasyster, tog karskt hand om dem, lade klapparna i ”Offas” fåtölj, den han brukade sitta i och läsa sagor för henne.

Glädjen blev fullständig när alla klappar öppnats. Leksaker och mjukisdjur till oss små, nyttigheter i all enkelhet till de vuxna. När julkvällen led mot sitt slut, följde jag med pappa Bengt ut till vedboden, med mig hade jag en stor tallrik risgrynsgröt. Vi lämnade den på uthusbron, jag hade inte riktigt kläm på varför tomten envisas med att äta den ute, det smakade väl bättre att äta den inne vid julbordet? ”Du skall få se”, sa pappa, med den välfyllda vedkorgen under armen - ”han tycker om att få en nattallrik på hemvägen, i morgon bitti kommer det att inte finnas någonting kvar.”

Pappa hade rätt, tallriken var tom – tomten hade slickat i sig alltsammans, precis lika rent och fint som våra kattor brukade göra!

Kurt-Göran Öberg

Näraskribent

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel