Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåseri av Kurt-Göran Öberg: Föräldrarna måste veta att de bestämmer

Ibland kommer rubriken flygande direkt in i hjärnkontoret. Så var det med den här. Artikelförfattaren avhandlade familje- och skolproblem i välfärdslandet. För en fyrtiotalist tror man sig hamnat på en annan planet då jag läste den. Men så hejdar man sig, att skriva något om barn och föräldrar känns tveksamt, ja nästan tabu utifrån en pensionärs synvinkel, törs jag ta risken? Ja banne mig, jag skakar av mig Jante och Luther och gör ett försök.

Annons

Förr fanns det lugna ”trygga” hemmet med hemmafrun, mamman som tog hand om familjetillvaron. Pengar var ofta en bristvara, men konsten att ”trolla” fram födan på middagsbordet, hade de. Lägg därtill en tröstande famn för oss ungar då knäskålar skrapats mot väggruset, eller droppande näsblod då lekarna blitt aningen våldsamma. Det fanns regler också, en var respekten för de vuxna, djupt rotad genom generationer. Pedagogiska pekpinnar hörde klassrummen till. Där fanns fröken eller magistern med sin kunskap under lektioner som präglades av inlärande i lugn och ro.

Nu börjar ni som läser detta undra, vart är kåsören på väg? Ja återkommer till rubriken, ”Föräldrarna måste veta att de bestämmer”. Bestämma vad? Alla vill ju sina barns bästa, och som åldersrik utan pedagogisk utbildning, men med en hel del livserfarenhet, tar jag som sagt risken att lägga näsan i blöt. Jag trampar förmodligen på en del ömma tår, och får andra att hålla med mig om att många föräldrar gått vilse i grupptrycksdjungeln. Man ”följer John” och flyter med i konsumtionsströmmen och curlar ätteläggarna med modeplagg och mopedbilar etcetera. En livsstil som vi svenskar tar för given, trots att Världsnaturfonden (WWF) upplyser oss om att denna ”stil” tarvar 4,2 jordklot i skrivande stund!

Jag har full förståelse och vetskap om att samhället är helt annorlunda idag. Det blev jag påtagligt varse om vid en morgonpromenad när jag mötte en samling småttingar som i färgglada västar och ett gemensamt rep, tryggt vandrade fram efter promenadvägen i Myckling under sina pedagogers beskydd. Ett litet exempel på hur lagar och bestämmelser blivit så strikta att rädslan för att något ska hända tagit över. På min tid fick vi barn, omedvetna om alla faror härja fritt, och utvecklas till att bli den tidens ungar på gott och ont.

Nu är höstterminen i fokus, skolplikten kallar. En stor del av eleverna går till sin skola med en klump i magen. Vad skall ske den här terminen? Vi vågar knappt säga det rakt ut – mobbning! Mobbning existerar, trots att det tystas ner i lärarrum och på klassmöten. Klenmodet för skammen och misslyckanden växer. Den tysta kulturen blir dessbättre avslöjad med jämna mellanrum i tidningar och tv.

Faktum kvarstår, politiken ser genom fingrarna, medan de flesta lärare påstår att de har koll? Otaliga anhöriga och närstående på sidan om misströstar år efter år. Kvar står de mobbade svikna i ett hörn på skolgårdarna. Ska det få fortsätta så här?

P.S. Ni med ömma tår, jag vill bara väl.

Kurt-Göran Öberg

Näraskribent

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel
Annons