Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kampen om (den grönländska) friheten

Annons

Den självbiografiska debutboken "Kalak" fick en recensent att utnämna honom till "ambassadör i incest, självmord, horeri, mord och drogmissbruk". Kim Leines nya roman utspelas på 1700-talet, men innehåller knappast mindre av varan.

Berättelsen om prästen Morten Falck som 1787 reser från Danmark till Grönland för att kristna hedningar brinner med en vredgad, men kylig låga. "Profeterna vid Evighetsfjorden" skildrar en för svenska läsare relativt okänd del av historien: inledningen av den danska kolonialtiden.

Jag fick idén till boken för tio år sedan när jag var narkoman och inte gjorde annat än att spela gitarr och läsa gamla böcker om Grönland, berättar Kim Leine.

Sexuellt utnyttjad

Just så öppenhjärtigt talar han: "när jag var narkoman". Men så har Kim Leine i "Kalak", som utkom 2007, redan berättat om sitt liv i detalj: om uppväxten i ett djupt religiöst hem i Norge, om flykten till Danmark och pappan som förgrep sig på honom sexuellt, om det tunga drogmissbruk som han hamnade i efter att som vuxen ha flyttat till Grönland.

Det var nödvändigt för mig att skriva boken. Jag tror inte att jag hade varit författare om jag inte hade skrivit den. Men jag fann att det enda som dög var att se på mig själv med det kalla ögat, helt objektivt, utan känslor, säger han.

Stilen - där ett sensuellt språk, med stor detaljrikedom, paras med just detta kyligt registrerande öga - har han delvis Truman Capote att tacka för. Under åren på Grönland försökte Kim Leine desperat knäcka skrivkoden genom att skriva av redan publicerade författares verk. Capotes "Med kallt blod" öppnade dörrarna till skrivandet.

Grönländska profeter

Men tillbaka till de grönländska profeterna. För ett decennium sedan hittade han i ett gammalt exemplar av Tidskriften Grønland en artikel med rubriken "Profeterna vid Evighetsfjorden", skriven av en dansk präst som hade bott på Grönland. Den skildrade hur två döpta grönländare, ett gift par, i slutet av 1700-talet bröt sig loss från den danska missionen och skapade en egen religiös rörelse invid en avlägset belägen fjord.

Profeterna Habakuk och Maria Magdalena är bifigurer - men viktiga sådana - i Kim Leines roman, som i år är uttagen till tävlan om Nordiska rådets litteraturpris. I centrum står den kris och katharsis som Morten Falck drabbas av i mötet med Grönland. Prästen kastar snart sin höga moral överbord; börjar utnyttja de grönländska kvinnorna, super ner sig, äter upp oblaten och stjälper i sig nattvardsvinet. Samtidigt plågas han av danskarnas sätt att behandla ursprungsbefolkningen och ältar hela tiden Rousseaus ord om att "människan är född fri och överallt är hon slagen i bojor".

Först när jag hade skrivit hela boken och den där meningen av Rousseau ett antal gånger, så gick det upp för mig att berättelsen bara handlar om frihet. Vi är allesammans slagna i bojor och vi kämpar alla för att bli fria. Det är det livsprojekt som alla har; att man är tvingad att omfamna livets motsättningar i sig, säger Kim Leine.

Storhet och elände

Men hur uppfattas hans bok på Grönland - det land han själv efter att ha gått ned sig i drogmissbruket tvingades lämna i mitten av 2000-talet? Jo, tack, bra - trots att grönländare är djupt misstrogna mot allt som skrivs om deras land utifrån, vana vid att journalister skildrar dem, som Leine säger, "i kläm mellan storheten och eländet". Den storslagna grönländska naturen ställs alltför ofta i schablonmässig kontrast mot nedgångna bostäder och alkoholism.

Min poäng är att Grönland också fortsatt koloniseras genom det sätt vi skildrar landet på och de förväntningar vi har på den grönländska identiteten. Vi väntar oss att de ska vara storslagna som naturen, men ser bara eländet. Det är ett väldigt starkt narrativ, men man ska passa sig för sådana, för de skapar myter och lögner som håller i evig tid.

Mer läsning

Annons