Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kampen fortsätter

Det är regntunga skyar som möter demonstranterna som i dag sluter upp under fanorna i Lunde på 80-årsdagen av skotten i Ådalen.
Det var annat då, den vackra försommardagen 1931. Å andra sidan kan vi räkna med att den här dagen slutar ljusare än då.

Annons

Mycket är annorlunda i Sverige och världen 80 år senare. Mycket är också sig likt. ”Samma kamp då som nu”, säger svensk fackföreningsrörelse om skotten i Ådalen.

Men döda fackföreningsmän i Sverige hör inte till vanligheterna. Inte heller militärer som med skarpladdade vapen samlas för att övervaka ett demonstrationståg.

Utvecklingen i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden blev en annan, mycket tack vare händelserna i Lunde.

Vad som hade kunnat utmynna i ytterligare motsättningar och våld – som sammanstötningar med dödlig utgång lett till i många andra länder - utvecklades i stället i Sverige en av de mest disciplinerade arbetsmarknaderna i världen.

Inte för att fackens makt gentemot arbetsgivarsidan begränsades – tvärtom. Med fackliga rättigheter och makt följde ansvar och med ansvar följde fredsplikt fritt från våld och fritt från strejkbryteri.

Så visst är allt som ledde fram till skottlossningen i Lunde för 80 år sedan fortfarande relevant .

Arbetarna vid Marmaverken i Söderhamn erbjöds då 4 öre lägre timlön. Det motsvarande en 3,5-procentig lönesänkning. De sa nej och företaget tog in strejkbrytare för att göra jobbet billigare.

2011 handlar det om bemanningsföretag, inte sällan med utländska arbetare som jobbar långt under svenska kollektivavtalsnivåer. 2011 talar regering och näringsliv om ett behov av en arbetsmarknad med en lägre lönenivå än i dag och om möjligheten att frysa ingångslöner.

Regeringen har, genom bland annat fas 3, pressat fram en så låg ersättningsnivå för arbetslösa att det pressar fram en låglönearbetsmarknad med otrygga villkor.

Att vara arbetslös 1931 innebar på grund av frånvaron av sociala trygghetssystem att vara fattig och livegen. Att inte kunna ställa några krav och inte erkännas några rättigheter. Inte gav den 25-procentiga arbetslösheten vika för det.

Efter decennier av utveckling, av en tanke på trygghet i förändring, har på bara några år bandet backats tillbaka. Företrädare för de borgerliga partierna och Svenskt Näringsliv hävdar än idag att dagens arbetslöshet är en konsekvens av allt för generösa ”bidragssystem”, för mycket trygghet.

Arbetsnedläggningen i Ådalen 1931 är dessutom precis den sortens sympatistrejk som högern inklusive Svenskt Näringsliv vill sätta stopp för idag genom att hårdare reglera strejkrätten. Genom att slopa avdragsrätten för fackavgifterna försöker högern försvaga fackets makt genom att göra det dyrare att vara medlem. Söndra och härska.

Så visst är Ådalen -31 fortfarande relevant, som påminnelse om att rättigheter som vanns i den kampen inte är ett naturtillstånd. Det som en gång är vunnet är oss inte garanterade för alltid. Det räcker med en mandatperiod eller två för att inse det.

De dryga 20 milen som separerade Marmaarbetarna i Söderhamn och de sympatistrejkande arbetarna i Ådalen 1931 motsvarar 80 år sedan avståndet till andra sidan jordklotet där globaliseringen kopplar samman världens arbetare. Sämre villkor och lägre lön där leder utan gemensam facklig kamp till sämre villkor och lägre lön även här.

Visst ekar skotten i Ådalen fortfarande över världen i forma av demonstranter och fackföreningsfolk som i hundratal årligen faller offer när arbetsgivare - ibland med militärens hjälp - tar till vapen.

För deras skull minns vi Lundes offer och skänker en tanke till de många tusen som övertog deras stafettpinne och genom sin kamp för bättre rättigheter ställt sig i skottlinjen.