Kalle Aronsson har varit långpendlare i ett antal år.
– Jag har jobbat som fritidskonsulent inom handikappomsorgen i Vännäs kommun och jag bor i Domsjö.
I slutet av förra året blev han uppsagd och själv beskriver han det som en uppförsbacke i 90 grader – och ingen bra julklapp.
– I min ålder är det inte lätt. Samtidigt kändes det som att jag ville göra något annat, säger han och tillägger att de planerna har funnits även tidigare.
– Jag har haft världens bästa jobb. Tänk att komma till jobbet och få en kram eller mötas av ett glatt leende.
– Samtidigt är ju inte en 60-åring het på arbetsmarknaden, trots kompetens och en massa erfarenhet.
Kort efter arbetslösheten sonderade Kalle Aronsson arbetsmarknaden och sökte även lite jobb till höger och vänster, men utan napp.
– Jag vill bara prisa hjälpen jag fick via Omställningsfonden och Trygghetsrådet – och till viss del även arbetsförmedlingen. Det är det stödet som har gjort att jag är i gång, säger han om övertagandet av ett mindre företag i stan.
– Det är klart att man måste ha lite drivkraft själv också. Jobben finns, men man måste synka mycket själv.
I Kalle Aronssons fall har det gått i nästan rekordfart, trots vissa obehagliga överraskningar på vägen.
– Jag var inte med i a-kassan, men jag var med i facket. Jag har själv strulat till det, säger han, samtidigt som han påpekar sitt tidigare fackliga engagemang.
– Jag trodde jag var med i a-kassan. Följden blev att jag har missat en massa pengar sedan i somras. Dessutom fick jag ingen möjlighet till etableringsstöd.
I dag anser Kalle Aronsson att facket har levt ut en del av sin roll.
– Chocken kom när jag inte fick stämpla, även om det var mitt eget slarv. Men samtidigt hade jag ju varit fackligt ansluten i 40 år. Jag bara antog att a-kassan drogs via autogiro.
– Tre, fyra månader utan inkomst, är det facklig hjälp? säger han.
Sedan i somras har Kalle Aronsson fått leva på sambon och nämner att fackets inkomstförsäkring inte heller har trätt in.
– Vi har snäva skyddsnät.
I måndags öppnade han sin nya affärsrörelse där han fyller på tomma bläckpatroner – och han påpekar ännu en gång att han har fått bra stöttning från vissa håll.
– Vi får se hur det går. Nu är jag min egen chef och slipper pendlingen. Målet är att jag ska få det att funka med hjälp av lite nya idéer.
– På något sätt vill jag bara tala om att det finns hopp – även om man inte är 25 längre.
