Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jimmie Näslund: Ert engagemang är vårt enda levebröd

Jag hade nog innerst inne räknat med det. Men kunde ändå inte låta bli att bli en smula överraskad över den massiva respons som följde på våra två omgjorda tidningar

Även om jag till och från fick rejält på skallen känner jag inget annat än glädje och ödmjuk tacksamhet över den betydelse vi har i vardagen. Att ens arbete spelar roll för andra och många är - åtminstone i min bok - det finaste jag kan tänka mig yrkesmässigt.

Ni kan historien vid det här laget. I onsdags rullade vi ut nya ÖA och TÅ; en ny form, delvis omprioriterat innehåll samt då att B-delen som egen rygg försvann. Och att vi i en egenannons bad om läsarnas synpunkter på genomförda förändringar. Vi provade till och med att sätta ett klockslag, efter 9 var det fritt fram att ringa, och döm om min förvåning när denna önskan också hörsammades. Därefter var det som att öppna på en vattenkran.

9.01 (upprörd läsare): "Vad har ni gjort med tidningen? Jag och gumman skulle dela på tidningen vid frukostbordet i morse men ni hade häftat hela tidningen i ett."

(jag): "Du kanske inte känner till att vi nu har gått över till en del? Vi ville göra en lokalare TÅ (och ÖA), och då var detta enda vägen att gå sett till vår produktionsapparat."

Dialogen rusade framåt, ibland med ganska högt i tak och fortfarande med besvikelse i ena änden och försök till försoning i den andra.

(upprörd läsare): "Vi har prenumererat på tidningen i 50 år, men nu vet jag inte om det blir någon fortsättning om tidningen ska vara i en del. Ska vi sitta och vänta på varandra nu?"

(jag): "Men... Hur kunde det gå bra de första 44 åren då, när vi också var utan daglig bilaga?"

Tystnaden gick att ta på, samtalet tycktes stå och balansera på en nålspets. Jag höll andan, väntade med spänning på en reaktion. Det dröjde ungefär tre sekunder.

(läsare, inte längre upprörd): "Du, det har du faktiskt rätt i. Nu har man ju visserligen vant sig vid det här, tagit till sig av det och tycker att det är bra..."

(jag): "... men då känns det kanske inte helt omöjligt att ni ska kunna vänja er även vid detta?"

(läsare, uppsluppen): "Du, det har du nog faktiskt rätt i. Det blir säkert bra så här också bara man ger det lite tid."

Jag log för mig själv när jag lade på luren. Aktuellt samtal var nyttigt att ha i bakfickan resterande del av dagen när inte mycket annat än just telefonerande och mejlade stod på agendan. Och B-delens vara eller icke vara blev en återkommande fråga.

När jag i slutet av dagen skannade igenom det dokument där jag under dagen fört anteckningar och statistik slog det mig: responsen var långt mycket mer positiv än jag hade trott, med tanke på att hälsan brukar tiga still sådana här gånger. Det som alldeles uppenbart landade väl var vår uttalade målsättning att satsa ännu lite lokalare. Att komma närmare respektive utgivningsområde.

Ändå är läsarengagemanget som sådant det som gläder mig mest. Inget kunde vara viktigare. Mardrömmen hade varit om telefonen hade legat där tyst i onsdags. Så; tack för alla synpunkter, såväl positiva som negativa. Vi lägger kraften på lokal kvalitetsjournalistik framöver, och hoppas att det stärker er i övertygelsen att lokaltidningen är en tidning för just er även fortsättningsvis. Detta oavsett om ni saknar B-delen eller inte. Trevlig helg!