Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag känner mer definitivt att det här är slutet på karriären"

Han har aldrig tränat så mycket en sommar.
Men när det roliga skulle börja kom bakslagen.
– När det var som sämst var Anna tvungen att hjälpa mig ner i soffan, säger Johan Olsson

Annons

Det har snart gått ett år sedan Åsarnaåkaren Johan Olsson gjorde guldrycket i Val di Fiemmes VM-femmil.

Efter det blev hans vardag onekligen annorlunda.

– Framför allt veckorna efter VM var helt sjuka. Mobiltelefonen var alldeles het och hade aldrig över 10 procents laddning. Jag fick 10-15 brev om dagen och vårt hem såg ut som en blomsterhandel. Ja, det var helt galet, säger Johan Olsson och skrattar.

Under sommaren blev det varit lugnare, men han kände att han blivit en enormt uppskattad idrottsman.

– Jag har tränat mycket rullskidor när vi har varit i Ångermanland där frun Anna kommer ifrån. Där känner jag inte särskilt många, men folk har tutat och vinkat och en del har vevat ner rutan och skrikit "Heja Johan!" Det är förstås otroligt kul.

Det han gjorde den där söndagen i mars gav honom också Bragduldet.

– Det är den största idrottsutmärkelsen man kan få i Sverige så det är klart att jag var stolt. Men det blev inte så mycket firande. Jag firade med en träningsrunda, säger Johan Olsson och skrattar.

Världsmästare Olsson är inte killen som så gärna vill synas. Han trivs som bäst i en tillbakadragen tillvaro. Efter VM-guldet tackade han nej till nästan alla jippon.

Dock inte till talkshowen Skavlan.

– Jag brukar alltid se Skavlan och när jag fick frågan svarade jag ja direkt. Det ville jag göra. Men jag skulle tro att jag tackade nej till 80 procent av alla erbjudanden. Det är inte så viktigt för mig att synas i media. Det viktigaste för mig är att nå perfektion i min idrott.

Det fanns dock en stor tillställning på Öland som han varken fick eller kunde tacka nej till. Där fick Johan ta emot Victoria-stipendiet ur prinsessans hand. Annars så coola Olsson erkänner att då var det mycket fjärilar i magen.

– Ja, då var jag riktigt nervös. Det var ju så mycket folk på plats och så fick jag svara på kluriga frågor från Mark Levengood i stället för frågor från skidreportrar. Det var också nervöst att träffa så många av mina idrottsidoler. Framför allt att träffa "Foppa" som alltid har varit min allra största idol, säger Johan Olsson.

Johan Olsson är skidåkaren som har haft en karriär som varit kantad med sjukdomar, men även skador.

Sommaren blev därför lite annorlunda. Han kunde träna som han ville och det blev förstås massor av den varan.

– Jag har faktiskt aldrig tränat så mycket under en sommarperiod som under sommaren. Men när det gäller kroppen så har den varit rätt så sliten och trasig under de senaste åren. Jag har till exempel haft ont i ljumskarna sedan oktober förra året och den skadan har gjort att jag har tränat på ett annat sätt. En kraftfullare träning som jag blivit tvingad till, säger Olsson.

Han berättar att det blev 100 timmars träning i månaden under sommaren och bara i juli rullade rullskidorna 100 mil.

– Ja, de rullade ganska lätt på sensommaren efter alla mil, säger Olsson och skrattar.

Men när så säsongen drog i gång ställde sig motgångarna på kö för att förstöra både världscupsäsongen och OS-uppladdningen.

– Under en intervju med Länstidningen och Östersunds-Posten i september så sa jag "Peppar, peppar så har jag klarat mig ifrån sjukdomar." Det är väl bara att inse att jag inte tog i trä för i november kom en virussjukdom som höll mig borta halva månaden från träning. Sedan kom jag i gång riktigt bra men blev förkyld efter tävlingarna i Davos strax före jul. Sedan kom det här med den muskulära överansträngningen och lungsäcksinflammation, säger Olsson och suckar.

Hur illa har det varit?

– Jag trodde ju först att jag hade hostat sönder något revben. Alla som knäckt ett revben eller har haft ont i ryggen förstår hur jobbigt det är. Jag kan vara lycklig som haft Anna som stöttat mig när det varit som tyngst. Visst finns det stunder som jag funderat på att skita i alltihop. Men Anna har pushat mig och sagt att jag skulle ångra mig om jag inte försökte. När det var som sämst så fick hon hjälpa mig ner i soffan. Det blev lite träning inför den dag som vi bor på något äldreboende (skratt).

Du brukar säga att "skidåkning är inte är allt i livet". Är det någonting du intalat dig lite extra under skadeperioden?

– Ja, så är det verkligen. Skulle jag missa OS så skulle jag missa OS. Det finns så mycket annat i livet som är viktigare. Då tänker jag förstås på min fru Anna och dottern Molly. Visst var jag riktigt less, men det var aldrig så att jag grät för att jag riskerade att missa OS.

När han får frågan om han mognat som både människa och skidåkare de senaste åren så kommer svaret blixtsnabbt.

– Givetvis har jag gjort det. När man blir farsa så måste man mogna. Det finns ju inget alternativ när det finns ett barn som följer allt man gör.

Att vara ifrån dottern Molly och frun Anna under säsongen är en tung bit för Johan.

– För mig är familjen allt. När jag är hemma så vill jag vara farsa på heltid. Men jag har lärt mig att fokusera på rätt saker när jag är i väg på läger och tävlingar. Jag har blivit bättre att fokusera på det jag ska göra. Sedan landar jag när jag kommer hem. Visst gör jag en del ändringar i programmet också efter att ha blivit pappa. Den här säsongen bestämde jag till exempel tidigt att jag skulle avstå Tour de Ski även om jag skulle vara frisk och kry. Jag ville vara hemma under jul och nyår.

Under rehabperioden har han avböjt intervjuer och bara fokuserat på att försöka bli bra. Den här intervjun är den första enskilda han gör med en tiding efter skadan.

– Jag har helt inte hunnit med intervjuer. Jag bokade av flera på grund av tidsbrist. Jag hann aldrig mellan träning, rehab och behandlingar, berättar Olsson.

Men i slutet av januari tog han beslutet att åka ner till Seser Alm för att träna med övriga landslaget.

– När jag väl nådde till den punkt att jag kände att två pass skidor per dag var genomförbart valde jag att ansluta till övriga laget direkt. I Seiser Alm kändes det bättre än jag kunde tro och då fick jag verkligen upp förhoppningen på OS, berättar han.

Han har vid flera tillfällen sagt att OS i Sotji blir han sista stora mästerskap och att karriären tar slut efter den här säsongen. Efter vinterns motgångar han inte ändrat uppfattning.

– Det är väl i stället så att jag känner mer definitivt att det här slutet på karriären. Jag tänker inte utsätta mig för det här igen. Okej, man ska aldrig säga att saker är hundra procent säkra. Men allt talar för att det här är min sista säsong i landslaget. Men åka skidor kommer jag förstås att göra i någon form även i framtiden.

Mer läsning

Annons