Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag, Bengt Ohlsson?

Annons

När Bengt Ohlsson tog sig an trenden med självutlämnande monologteater var det med en ironisk grimas. Texten skulle självklart framföras av någon "lite snyggare" än han själv. Men pjäsen "Jag, Bengt Ohlsson" blev betydligt mörkare än han hade tänkt sig.

Ärligt, sårigt, självutlämnande. Det är inte bara Knausgård och Norén som lämnar ut sina liv till allmän beskådan. På teaterscenen har den självbiografiska monologteatern fått ett rejält uppsving de senaste åren.

Annat upplägg

Bengt Ohlsson är den senaste i raden som hakat på - men med ett lite annat upplägg än föregångarna. Han beskriver själv hur han fick idén om att göra en föreställning om sitt eget liv.

Jag hade sett affischer på elskåpen om en ny personlig föreställning av någon ståuppkomiker och så tänkte jag lite syrligt att jävlar vad det duggar tätt med de här. Och plötsligt såg jag framför mig en fantasi om en affisch; en föreställning som hette "Jag, Bengt Ohlsson" - med Reuben Sallmanders ansikte på affischen.

En djupt personlig text om Bengt Ohlsson, framförd av en rollfigur som heter Reuben Sallmander, som spelas av Reuben Sallmander. Det var metateater i Bengt Ohlssons smak. Nu gällde det bara att Sallmander var med på noterna.

Det är klart att man vill ha en skådis som är snyggare än vad man själv är, som är ett proffs som kan prata bättre, med magstöd och allt det där. Men hade inte Reuben varit intresserad eller sagt vi får se, då hade det varit svårare, konstaterar han.

"Så galet"

Sallmander, som bara träffat Bengt Ohlsson två gånger tidigare, blev överrumplad, men sade ja direkt.

Uppslaget är så bra, det är så galet - det gick ju inte att säga nej till det. Det var bara att säga kör!

Nu, när det börjar närma sig urpremiären på "Jag, Bengt Ohlsson", den 30 augusti på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, har den ursprungliga ironiska grimasen blivit betydligt mer snabbt förbifladdrande. Monologen innehåller visserligen humoristiska inslag, den som har läst Bengt Ohlssons krönikor lär känna igen sig i hans lite ironiska stil, men pjäsen är samtidigt en bitvis smärtsam beskrivning av den eviga kampen om att få kontroll över sitt eget liv.

En av de allvarligare frågorna som ställs är vad det kostar i längden att hela tiden ta från sitt eget liv och göra om det lite grand, att berätta om sig själv genom någon annan? säger Bengt Ohlsson.

Reuben Sallmander fortsätter resonemanget:

Man vill berätta om sig själv, men berättar genom någon annan. Även när du skriver en personlig föreställning så hamnar du ändå i att skriva en karaktär som heter Bengt Ohlsson.

Upprörda känslor

Under årens lopp har Bengt Ohlsson lyckats provocera en och annan läsare med sina DN-krönikor, men i januari 2012 rörde han verkligen upp känslorna genom att dissa hela den församlade "kulturvänstern". Är det inte en risktagning att blotta sig för kritikerna med en självutlämnande pjäs?

Jag är övertygad om att det finns många horn i den här sidan, att de har gått och väntat på ett tillfälle att få kissa en stråle på en. Men då kan jag bara känna att hur förhåller man sig till det? Ska man gå och pansra på sig mer, ska man gå mot framtiden med ytterligare ett hockeyskydd på sig. Jag kan inte vara yrkesverksam med den inställningen, då tror jag mer på att ta av sig ännu fler skydd, säger Bengt Ohlsson.

Mer läsning

Annons