Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Isaac Rosa gör arbetaren synlig

Annons

På baksidan av boken finns en varning riktad till läsaren. I Isaac Rosas roman "Den osynliga handen" gör huvudpersonerna inget annat än att arbeta. Det arbete de ägnar sig åt är hårt, monotont och nedbrytande.

Tolv människor med olika yrkesroller har samlats i en fabrikslokal. Telefonförsäljaren, muraren, slaktaren, mekanikern och deras kollegor kommer dit varje dag för att arbeta. Muraren fogar samman tegelsten efter tegelsten tills han byggt en hög mur, mekanikern plockar i sär en bil, bit för bit, slaktaren styckar sina djurkroppar.

Meningslöst

Deras arbetsdagar är lika alla andra arbetares, bortsett från att det arbete som utförs här är fullständigt meningslöst. Det görs i strålkastarljus inför en nyfiken publik. När dagen är slut slås muren sönder, bildelarna forslas till skroten och det omsorgsfullt styckade köttet dumpas. Men allt är inte bara uppvisning och illusion - arbetarna jobbar ju minst lika hårt, om inte hårdare än dem som anställts av "vanliga" arbetsgivare.

Den spanske författaren Isaac Rosas bok är en skarpsynt och bitvis skrämmande skildring av det moderna arbetslivet. I den har han använt sig av sina egna yrkeserfarenheter från perioder av fabriksarbete och telefonförsäljning, men har också ägnat många timmar åt att studera andra yrkeskategorier för att kunna skildra de respektive arbetena in i minsta detalj.

Jag ville beskriva hur det känns att arbeta, att arbeta hårt, att arbeta med händerna, med repetitivt arbete, arbete som gör en uttråkad. Jag ville verkligen tråka ut läsaren också, göra honom eller henne lika utmattad som arbetarna jag skrev om. Det var ett risktagande, men jag ville att läsaren skulle känna samma känslor som mina karaktärer, säger han.

Osynliggjort

I den spanska litteraturen är arbete ett tema som nästan helt osynliggjorts, menar han, efter den arbetarlitteratur som exempelvis Jesus Lopez Pacheco och Antonio Ferres skrev på 1950- och 1960-talen. Men för Isaac Rosa - som inte döljer att han har ett tydligt vänsterperspektiv - var det viktigt att försöka åskådliggöra hur vi i dag påverkas av att jobba i ett kapitalistiskt system, där kraven på lönsamhet och effektivitet hela tiden ökar och villkoren försämras.

Vi är inte vana vid att betrakta oss som arbetare längre. För oss är arbete lika naturligt som att andas eller stå upprätt. Vi frågar oss aldrig varför andas jag? Frågan jag vill att läsarna ska ställa sig är; varför arbetar jag, varför arbetar jag på det här sättet, varför accepterar jag det?

I ett land där 25 procent av den arbetsföra delen av befolkningen är arbetslös kan det tyckas närmast provokativt att skriva en bok som kritiserar vårt förhållningssätt till arbete. Men "Den osynliga handen" har inte väckt någon upprörd debatt i Spanien - tyvärr, poängterar Isaac Rosa.

Jag började tänka på den här boken för många år sedan, före krisen när vi var rika och utan problem, när vi arbetade och konsumerade. Men jag tror faktiskt att frågorna i min bok är ännu mer relevanta och viktiga i dag. Det är svårare att ställa den här typen av frågor, har du inget arbete eller är rädd för att förlora det vågar du inte helt enkelt, men jag tror att det är nu som vi verkligen borde göra det.

TT Spektra: Men har du själv någon lösning på problemet?

Jag är rädd för att jag inte har det. Jag har bara frågorna, inte svaren. Men att kunna ställa de goda frågorna är det första steget till svaret.

Mer läsning

Annons