Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Narkotikapolitik och okunskap

/

Annons

I en nyutkommen bok vid namn "Knark" av Magnus Linton sägs den svenska restriktiva narkotikapolitiken vara ett stort misslyckande, inte minst på grund av att den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige uppvisar en kraftig ökning från 2006. Fram till dess var det en mycket måttlig ökning av narkotikarelaterade dödsfall, trots en restriktiv narkotikapolitik sedan 1970-talet. Att Sverige, enligt Linton, har Europas näst högsta narkotikadödlighet beror nog till stor del på att man samlar in data på olika sätt (EMCDDA 2015). Enligt denna rapport har Sverige en mer tillförlitlig statistik än andra europeiska länder.

Med det sagt ska också konstateras att narkotikadödligheten är oroväckande hög i vårt land. Att den kraftiga ökningen började ske kring 2006 beror förmodligen också på att underhållsbehandlingen (subutex och metadon) liberaliserades och byggdes ut. I undersökningar som gjorts från denna tid och framåt har det visat sig att det blivit alltfler som dör med subutex och metadon i kroppen än med heroin. Vad som också skett det senaste årtiondet är allt fler nedläggningar av behandlingshem, kraftig minskning av narkotikapoliser samt socialtjänstens kris.

Sammantaget verkar det mer vara den restriktiva modellens tilltagande sammanfall som lett fram till dagens problem, inte tvärtom.

I en del av de skriverier som tillkommit med anledning av Lintons bok förs också fram påståenden om att svenska myndigheter i många år jobbat för att stigmatisera "droganvändarna", att de som använder drogar är paria och oberörbara. Man tar sig för pannan! Jag har själv på nära håll följt narkotikafrågans utveckling sedan slutet av 1960-talet, inte minst som myndighetsperson och har då aldrig stött på kolleger eller andra myndighetspersoner som gett uttryck för någon nedlåtande syn på narkotikamissbrukare, snarare tvärtom.

Vad flera av de drogliberala skribenterna tycks ha missat är att narkotikan på viss nivå och frekvens av användning skapar ett sjukligt beroende, vilket även är fallet med alkohol och tobak. Det är självklart att alla som provar narkotika inte blir narkomaner och att alla som provar alkohol inte blir alkoholister. Dock vet vi i dag att vissa människor har en större benägenhet att utveckla ett sjukligt beroende än vad andra har, av både genetiska och psykosociala skäl, precis som att vissa människor har en större benägenhet att insjukna i andra sjukdomar än andra. Besattheten i ett narkotikaberoende är stor och får den beroendesjuke att begå stundtals ofattbara handlingar, vilket också är välkänt inom vetenskapen. Narkotikan genererar också stora problem för anhöriga och samhället i stort, inte minst då vi vet att runt 80 procent av alla tillgreppsbrott har narkotikan/narkomanin som orsak.

De flesta människor i Sverige har i dag accepterat restriktioner vad gäller alkohol och tobak, väl medvetna om vilka problem dessa droger ger upphov till. Därför får det väl betraktas som rimligt att ha ett liknande förhållningssätt till narkotikan som skapar ännu större problem? Att göra det svårt för människor att utveckla en narkomani är inte ett uttryck för nedlåtenhet utan i stället för en aktiv och levande solidaritet.

Björn Skånberg

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons