Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

INSÄNDARE: Ytbegränserna gällande fritidshus i det närmaste verkningslösa

I min insändare Inspel om att upphäva och ändra gamla detaljplaner (Allehanda 3 juni) konstaterade jag att det är relativt enkelt att ändra eller upphäva detaljplaner som är äldre än 15 år. Och mitt förslag var att kommunen bör ta reda på vilka detaljplaner som är ett hinder för lämpliga förändringar respektive medger förändringar som inte är lämpliga.

Det förmodligen vanligaste exemplet på bestämmelser som upplevs hindrande, är de ytgränser för bostadshus som normalt finns i detaljplaner planlagda för fritidsbebyggelse. Syftet med ytgränserna, som varierar mellan 60 och 80 kvm för huvudbyggnad, var bland annat att motverka åretruntbosättning, som kunde leda till ökade kostnader för samhället. Man kan nog med fog påstå att det på senare år har varit en misslyckad modell.

I Sverige har vi rätt att bo året runt i fritidshus. Det har lett till att många valt att flytta till fritidshus. Skälen kan variera. När ytbehoven ökat så har man löst det på olika kreativa, mer eller mindre lagliga, sätt eller tvingats bo trångt.

PBL har på senare tid gjort det möjligt att bygga friggebod (15 kvm), Attefallshus (25 kvm), Attefallstillbyggnad (15 kvm) och nu senast en bolundare (30 kvm). Allt detta får man bygga oavsett vad detaljplanen säger och tillsammans ger det 60 nya kvm utöver den.

Då förstår nog alla att en begränsning av bostadsytan för att motverka åretruntbosättning i princip är verkningslös. I stället kan ytgränsen leda till sämre bostadslösningar och framför allt irritation. Därtill har jag fått uppfattningen att politikerna idag gärna vill ge människor möjlighet att bosätta sig i fritidshusområden, oavsett eventuellt ökade kostnader för samhället.

För att lösa detta kan man alltså upphäva detaljplanen, alternativt ändra detaljplanen genom att ange en större ytgräns. Att upphäva planen innebär att bebyggelsen i fortsättningen kommer att hanteras på samma sätt som alla andra befintliga områden utan detaljplan. Inget märkvärdigt med det. Det är den enklaste åtgärden. Om man i stället ändrar planen och ökar ytgränsen, bör det kombineras med en ökning av bestämmelsen för minsta tomtstorlek, som utanför tätort bör vara 2000 kvm (enligt översiktsplanen). Det är en inte lika enkel process.

Vid upphävande av äldre detaljplan tillämpas ett förenklat förfarande, som i princip handlar om administration. Processtegen är samråd, samrådsredogörelse, antagande och laga kraft. Lämpligast är att kommunen först tar ett samlat beslut om vilka detaljplaner man avser att upphäva/ändra och informerar om reglerna. Detta kommuniceras med berörda myndigheter och allmänheten.

Frågan om vem som ska ta kostnaden för åtgärden bör klaras ut. Min synpunkt är att det är kommunen som lagt denna tvångströja på planerna med de förutsättningar som gällde förr. Inte exploatören eller tomtköparna. Och det är staten som genom lagändringar gjort ytgränserna i det närmaste verkningslösa. Då är det rimligt att kommunen tar kostnaden. Min bedömning är att när kommunen väl fått erfarenhet av första upphävandet/planändringen kommer kostnaden att vara ytterst begränsad. Vinsten är bättre bostäder och nöjdare medborgare.

Om kommunen anser att ytgränserna inte motverkar åretruntbosättning som de en gång syftade till eller om kommunen idag anser att åretruntbosättning i fritidshus är positiv, kan man nog med fog påstå att det är närmast en skyldighet för kommunen häva den bestämmelsen, om den är till nackdel för många människor.

Tommy Dickens

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel