Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

INSÄNDARE: Vaccinera inte oss äldre först – viktigast att skydda vårdpersonal och unga

 
Coronaviruset
Visa alla artiklar

I början av den pågående pandemin reagerade jag på uttrycken "vi måste skydda de äldre – det är de som har byggt landet".

Redan då hade sjukvårdspersonal smittats och inte överlevt. Är det inte dem och de unga som i första hand måste skyddas?

De flesta av mina jämnåriga är redan döda och vi övriga gamlingar ska också snart dö – och jag har absolut inte byggt landet. Det gjorde våra föräldrar och deras generation. Få av dem hade haft möjlighet att studera, men det har vissa av oss, tack vare våra föräldrars uppoffringar.

Så - äntligen - är det någon som vågar ryta ifrån och som förhoppningsvis får människor att tänka efter! Jag citerar en debattartikel i Aftonbladet den 21 november, där professor Torbjörn Tännsjö skriver att man bör börja vaccinera grupperna som främst sprider smittan, inte gamlingarna.

"Vi måste orka tänka långsiktigt på pandemin. Det viktiga är att så snabbt som möjligt slå ned den. Då räddar vi liv och hälsa på sikt. Vaccination av oss äldre i första hand framstår som slöseri med vaccinet", skriver han.

Nu kan vi dagligen lyssna på sjukvårdspersonal som vädjar om försiktighet utan att få gehör och äldrevården kritiseras och debatteras i medierna.

Sedan drygt åtta år har jag erfarenhet av äldrevården i Sundsvall och jag vill berätta om den. Min make har sedan många år diagnosen alzheimer. Han bodde först i ett boende i Luleå, men efter drygt ett år flyttade vi till Sundsvall, där vårt närmast boende barn med familj var bosatt och min make fick en plats på Lindgården.

Jag besökte honom två till tre gånger i veckan och kände mig alltid välkommen. Personalen hade tid att sitta ner en stund och prata. Jag bjöd ofta på hembakat och behövde därför inte känna mig skyldig för kaffekoppen. Jag lärde mig namnen på alla de övriga på avdelningen och fastän flera var märkta av demens, kunde vi utbyta några ord.

Efterhand märktes förändringar. När någon av de boende dött och rummet fått en ny hyresgäst, var denne betydligt mer vårdkrävande. Jag brukade fundera över vem som hade orkat ta hand om hen tidigare. Fastän jag fortfarande blev välkomnad och omkramad hade sällan någon av personalen tid att sitta ner och prata. Jag hörde ofta uttalanden som "jag är så trött och jag orkar ingenting när jag kommer hem".

Under sommaren har jag sett min make några gånger över staketet runt uteplatsen och han har sett ut att må bra. Numera ringer jag dit ibland för att fråga hur han mår och jag får veta att allt är som vanligt. Hur märkligt det än kan låta så är min tröst att han inte längre skulle känna igen mig om vi sågs och att han därmed inte saknar mig. Och så vet jag vilka fantastiska människor som han har omkring sig.

Måtte ni orka alla ni som ställer upp! Vilket viktigt jobb ni gör! Måtte ni belönas för er enorma insats! Ert yrke måste värdesättas så att unga människor inte tvekar för att ta vid den dag ni inte längre är kvar. 

Ingrid

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel