Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

INSÄNDARE: Jag utsätts för homofobiskt hat i Kramfors – längtan efter att fly blir större för var dag

Kramfors, älskade Kramfors.

Var ska jag börja? Du med din fantastiska natur, ditt kustband, och dina smultronställen om sommaren. Det är som en värld likt i de sagor man läste om som barn. En värld med en fängslande natur, en värld som man inte kunde få nog av, utan man ville hela tiden höra om den kväll efter kväll. Men varför känner jag inte så längre?

Är det för att jag vuxit ifrån den tiden då man somnade i famnen på en förälder som läste för en, eller är det för att jag fått uppleva baksidan av berättelsen?

Tro det eller ej, men bakom den fantastiska ytan finns ett stort mörker. Ett mörker fullt av hat, hot, ondska och ilska. Många av er har säkert inte upplevt det, men när man väl har upplevt det, då vill man aldrig mer få sagan berättad för sig igen.

Under de senaste åren har jag behövt utstå homofobiska och nedvärderande hot och hat i både skrift och tal. Att jag utanför affärer blir påhoppad med ord som ”Bögjävel”, ”Äckel” och kommentarer som ”Titta inte på äcklet! Ni kan ju få aids”, eller att folk skriker liknande saker utanför mitt hus, det har tyvärr blivit en vana. Men det som var droppen för mig, var när mina vänner fick berättat för sig vilka dåliga människor de är för att dem känner eller umgås med mig. Och jag undrar fortfarande vad det är som ger folk rätten att utsätta mig och mina närmaste för detta.

Kramfors, älskade Kramfors. Vi har känt varandra i snart 20 år, och under de senaste sex åren har du bara gjort mig mer och mer besviken. Längtan efter att få fly härifrån blir allt större för varje dag som går. Jag trodde att man i sin hemstad skulle kunna känna sig trygg och lugn, men ack så fel jag hade. Det enda som jag kopplar till dig Kramfors, är rädsla, ångest och besvikelse. Men det jag inte förstår är varför du tillät detta hända. Det har sårat mig, och det ärret har inte läkt.

Jag hoppas att en dag kunna berätta för mina barn och barnbarn om den fantastiska platsen Kramfors, men just nu suddar jag ut ditt namn från kartan, och jag hoppas att någon annan stad kan ge den lycka och stolthet, som du aldrig gav.

Dahlle Dahlberg, normkritiker

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel