Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ingen kunde som Olle Mark lätta upp stämningen – han var omtyckt av alla

Olle Mark, Örnsköldsvik, har i en ålder av 84 år lämnat sin älskade hustru Lena efter 65 år tillsammans, sonen Magnus, sonhustrun Jarinja och barnbarnen Mira och Nora, samt alla vi vänner och släktingar som nu sörjer och saknar vår MarkOlle.

Olle föddes och växte upp i Håtuna i Uppland, där han lärde känna den unga lärarinnan Lena från Bjärtrå i Ådalen. Kärlek uppstod och det unga paret flyttade upp till Ångermanland, där barnen Helena och Magnus föddes i början av 60-talet.

Olle arbetade som verkstadschef på Nordemans Bil, innan han tog steget över till Hägglunds och den spårbundna fordonstillverkningen. Där blev han kvar fram till sin pension.

Jag lärde känna Olle våren 1987, precis när det ofattbara hände, att Olles och Lenas dotter Helena dog, endast 26 år gammal. Jag tror att Olles och min varma vänskap grundades i vår gemensamma känsla av djup sorg, då båda mina föräldrar också dog samma år. Olle var en varm, omtänksam och humoristisk person, en arbetskamrat i ordets allra finaste bemärkelse. Jag har aldrig skrattat så ofta på någon arbetsplats, som under de år vi arbetade tillsammans.

Alla tyckte om Olle och ingen kunde som han lätta upp stämningen, oavsett om det var vid kundbesök på företaget, när han gick genom korridoren och skramlade med skeden i kaffekoppen för att tala om att nu var det dags för fika, när han beställde en specialdekorerad tårta på Internationella Kvinnodagen eller när det var lite tomt på personal i matsalen och han klappade i händerna och ropade ”är det strejk”. Alla bara skrattade.

Vi är många som lärt oss nya ordspråk genom Olles försorg: t ex ”Den som väntar på nåt länge har det inte för gott”, ”Man ska inte ropa hej när man ligger på bäcken".

Till våra julfester på jobbet bidrog Olle med fantastiska jultårtor (som nog Lena bakat, men de dekorerat tillsammans), den hemkokta knäcken och dragspelsmusik. Även om det var saxofonen som var hans favoritinstrument.

Olles och Lenas hem var öppet och gästfritt. Alla kände sig välkomna och omhändertagna; släkt, vänner, affärsvänner, arbetskamrater. De årliga sommarfrukostarna i Åviken, som ibland inte avslutades förrän på sen eftermiddag, är gyllene minnen för min man och mig.

De sista åren påverkades Olles liv av sjukdom, men tillsammans med sin kärleksfulla Lena fick han fortsätta att ha ett fint liv i den nya lägenheten mitt i stan.

Jag ska alltid minnas Olle för en alldeles särskild vänskap och jag är så tacksam att jag fick vara hans vän.

Ulla Löfven