Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idé och praktik

Centerpartister är pragmatiska och drar sig heller inte för att bråka inför öppen ridå. Då kan ett förslag till idéprogram fungera som tändvätska...

Annons

Att det nyligen presenterade idéprogramsförslaget skulle orsaka strid i Centerpartiet borde nog inte ha kommit som en överraskning. Det har länge pågått en tyst kamp inom Centerpartiet mellan grupper som pratat om "traditionella centervärderingar" och andra som velat "förnya", eller åtminstone utpekats som personer som velat förnya.

När förslaget till idéprogram visade sig innehålla – håll i er nu – förslag på idéer kastades handskarna och fajten var ett faktum.

Det här visar hur stark traditionens makt är i vissa partier.

Det finns nämligen en tradition av att bråka inom Centerpartiet. Thorbjörn Fälldin blev, trots att han hade lett sitt parti till regeringsmakten och varit den mest framgångsrike ledaren i partiets historia, sparkad från sin post på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än ovärdigt.

Stockholmsdistriktet försökte leda en revolt mot Olof Johansson under hans tid som partiordförande.

Och Lennart Daléus? Att säga att han var populär i partiet då han avgick vore en sanning med modifikation; Daléus hade fått utstå hård kritik under ganska lång tid och en schism med partisekreteraren Ola Alterå hade lett till att den sistnämnde avgått i protest.

Så nog kan centerpartister bråka alltid.

Och om man då lägger till den kanske viktigaste traditionen i Centerpartiet – eller kanske snarare icke-traditionen – förstår man varför tonläget varit högt den senaste tiden.

Centerpartiet har nämligen ingen tradition av idédebatt.

Pragmatik och magkänsla har gått före ideologiska principer; vad traditionella centervärderingar är för något är lika lite fastslaget som det förslag till idéprogram som presenterades härförleden.

Centerpartiet, eller i alla fall den arbetsgrupp som arbetat med förslaget till idéprogram, vill nu definiera sig som ett liberalt parti. Har man varit det tidigare?

Ja, ibland. Under vissa perioder. I vissa delar av sitt politiska program.

Sedan maktskiftet 2006 har man ganska ofta – men inte alltid – stått upp för en politik som skulle kunna klassas som liberal.

Men man har helst inte pratat om det.

Centerpartiet har historiskt sett varit ett parti där "centerpartistisk politik" ansetts vara tillräckligt för att förklara vad man stått för.

Det är klart att det är omvälvande för många att då försöka definiera vad partiet står för, eller borde stå för, och sätta detta på pränt. Att hänvisa till magkänsla och praxis blir betydligt svårare för lokala C-företrädare ute i landet om ett skarpt idéprogram antas, och aldrig blir sprickor så tydliga som då kontroversiella skrivelser skall formuleras.

Att reaktionerna utanför Centerpartiet också blir starka har, förutom det självklara i att nästan alla i politikens värld älskar dramaturgin kring så kallade kriser, också att göra med idédebatt.

Ja, på sätt och vis.

En gång i tiden – fast det är faktiskt inte så många år sedan som man ibland förleds att tro – fanns det en ganska livlig idédebatt i svensk politik, och de politiska alternativen var tydliga. Då kunde ingen säga att Moderaterna lagt sig för nära Socialdemokraterna och tvärtom…

När de politiska partierna och deras ungdomsförbund, med några få undantag, i dag uppträder mer som kampanjmaskiner än fora för debatt och diskussion är det inte svårt att se varför "Centerpartiets kris" får sådan uppmärksamhet i medier och av Centerpartiets motståndare.

Ett bråk i ett regeringsparti – ett parti som en gång varit riktigt stort, men som nu är farligt nära fyra procent – och den officiella orsaken sägs vara idéer och politik, inte lägenhetsaffärer, kontokort och dubbla ersättningar?

Spännande!

Annons