Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur viktigt är språket egentligen?

Annons

För mer än hundra år sedan startade arbetarrörelsen ett bildningsförbund.

Man förstod att kunskap ger frihet och att mer kunskap utvecklar en människa, ger henne nya insikter och breda vyer.

Det är något som vi alla har gått igenom och kommer att gå igenom så länge vi lever. Men om vi ser oss runt om i världen är det inte alla som får denna chans, vi är de privilegierade.

Inte alla har möjlighet att få lära sig läsa och skriva, inte ens på sitt modersmål.

I Sverige är det annorlunda. Här får alla möjligheten att lära – och inte bara svenska språket.

I dag kommer nya grupper människor till vårt land. Vissa har haft liknande förutsättningar som infödda svenskar och saknar i princip bara svenska språket för att kunna delta i samhälle fullt ut. Vissa behöver mer.

När jag kom till Sverige som flykting fick jag sitta i flyktingförläggningen dag ut och dag in utan sysselsättning. Det var en väntan jag fyllde med att fiska med ett litet fiskespö i timmar utan att ens tycka om fiske.

När vi äntligen skulle få kommunplacering frågade min fru och jag själva om möjligheten att flytta till Härnösand. Då vände sig personalen frågande mot oss: ”Menar ni Helsingborg? Härnösand är norrut”.

Man flyttade på vinst och förlust, där det fanns en vilja att ta emot flyktingar.

Jag kommer alltid att vara tacksam för den SFI, svenska för invandrare, som jag fick i Härnösand med många ambitiösa lärare: Inger, Kjerstin och Pekka.

Lärare som verkligen gick in till hundra procent i uppgiften.

Vår klass fick undervisning utanför klassrummet, i samhället, minst lika mycket som inne i klassrummet.

Vi gjorde många besök ute i det verkliga Sverige och många möten med människor i olika delar av samhället gjorde det svenska språket mer verkligt och användbart. Vi fick fler och fler anledningar att lära oss språket för varje dag. En annan bidragande faktor till en snabb inlärningsprocess var att vi ganska tidigt fått svenska vänner.

Dessutom hade kommunen goda ambitioner när det gällde att erbjuda utbildning som Komvux och folkhögskola.

Det var kanske därför man ansåg sig också kunna ställa stora krav på oss.

Ingen av de jag gick på SFI med har varit arbetslös någon längre tid. Till och med de ”gamlingar” som var närmare 50 klarade sig väl och är pensionärer i dag.

I dag när jag besöker ABF, det mer än hundra år gamla bildningsförbundet, träffar jag asylsökande som brottas med om det ska vara ”en” eller ”ett” och med prepositioner och annat. Till sin hjälp har de böcker och stenciler men främst dagens hjältar: volontärerna som lägger sin fritid på att hjälpa.

Jag har bara ett budskap till de asylsökande: språket är enormt viktigt för att kunna vara fullvärdiga medborgare i alla aspekter. Och när jag lämnar lokalen har jag med mig känslan att alla som var där är där för att de vill bli en del av den svenska samhälle.

Annons