Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hervor Sjödin tar strid för Norrlands inland och kultur: "Mannaminne är en skatt av obegripliga mått"

Vad har Mannaminne att göra med Sollefteå BB och geten Gullspira? Allt, tycker Hervor Sjödin, stridbar kulturpersonlighet i Sollefteå som drar en lans för Norrlands inland.

Annons

DEBATT

Den 1 januari fick landstinget uppdraget att arbeta för regional utveckling. Det firade de med att stänga BB. De påstår att de skulle spara pengar, 15 miljoner, någon promille av budgeten, på den åtgärden. Akut kirurgi hade de redan stängt sommaren 2016.

Men när de stängde BB gick de för långt. Det kunde vi inte acceptera, så sedan den 1 februari i år ockuperar vi entrén i vårt kära sjukhus, dygnet runt. Ingen kan passera där utan att bli påmind om Landstingets katastrofala politik.

Konflikten om sjukhuset är i mycket en symbol för den vemodiga utvecklingen i Norrlands inland. Vi levererar oerhörda rikedomar till det gemensamma folkhushållet i form av främst elproduktion, Sollefteå är landets tredje största elleverantör, och timmerbilarna kör sönder våra vägar med sina tunga laster ur skogen.

Vår kommun är fylld av torrlagda, förstörda älvfåror och enorma kalhyggen, men rikedomarna som allt detta representerar hamnar någon annanstans. Till och med fastighetsskatten på alla kraftverk hamnar någon annanstans än i kommunen.

I stället har vi bland de dyraste kommunal- och landstingsskatterna i landet. Samt en glesnande och åldrande befolkning i stort behov av sitt sjukhus.

Ungdomen hittar varken jobb eller utbildning, så de flesta flyttar. Landsbygden avfolkas. Så det där med regional utveckling skulle sitta fint.

En annan berättelse är den om författarinnan Laura Fitinghoff. Hon var född och uppvuxen i Sollefteå och skrev 1900-talets kanske viktigaste barnbok "Barnen från Frostmofjället", som ju gav upphov till vår mest visade barnfilm.

Boken och filmen handlar om sju stackars föräldralösa barn, som ger sig ut på vandring under det stora nödåret 1867, för att få mat och tak över huvudet. Med på deras farliga vandring fanns geten Gullspira. Hon gav dem trygghet, värme och lite mjölk som näring under färden.

Jag skrev en bok om Laura: "Vägen till Frostmofjället", och vi bildade ett Laurasällskap i Sollefteå.Varje år, på Guldbaggegalan, delar Svenska Filminstitutet ut en Gullspirastaty till den som gjort den största insatsen inom svensk barnfilm under året.

Det uppmärksammade vi i Laura Fitinghoffsällskapet och försökte länge samla pengar till en fullstor Gullspirastaty i Sollefteå. I åratal samlade vi in pengar i en liten sparbössa, i form av en Gullspira, som Amalia Årfelt, konstnärinnan bakom Gullspirastatyn, gjorde åt oss.

Jag kan säga att vi nog skulle ha fått hålla på bortåt ett halvsekel innan kostnaden hade täckts med egna medel. Men som tur var, upptäckte vi att Majorens Konststiftelse i Sollefteå hade pengar, avsedda för just den här sortens offentlig utsmyckning i Sollefteå.

Den 3 juni i år hade jag och mina vänner i Laura Fitinghoffsällskapet den oerhörda glädjen att inviga en stor vacker Gullspirastaty på gågatan i centrala Sollefteå, alldeles intill museet. För oss symboliserar hon trygghet och framtidstro.

Till min glädje ser jag hela tiden barn som klättrar på henne och föräldrar som ivrigt fotograferar scenen. Det vore roligt om man en dag fick se några politiker sitta på henne också.

Visst är det lite underligt att det kunde vara så viktigt för oss med en Gullspirastaty! Man har all rätt att fundera över detta. Varför ska vi ha statyer över huvud taget? Varför har folk tavlor på sina väggar? Varför är det viktigt med vackra blommor, vackra trädgårdar, vacker natur? Varför har vi bibliotek? Varför läser vi böcker, citerar dikter? Varför spelar vi musik?

Varför har man en jazzfestival? Varför finns en anläggning som Mannaminne? Och: Varför funderar vi egentligen aldrig ens över sådana frågor?

Det enkla svaret är ju: det kallas kultur. Och kultur, har det visat sig, är minst lika nödvändigt för mänsklig överlevnad som syre, vatten, mat och värme.

Kulturyttringar har följt människosläktet under hela dess långa historia, från grottmålningarna, hällristningarna och framåt. Utan kultur inga människor. Där det finns människor uppstår kultur. Det är fascinerande.

Lite illavarslande är det att våra politiker inte insett kulturens enorma plats bland våra primära behov. Undersökningar har visat att politikerna på årets Almedalsvecka sammanlagt höll tal i 246 minuter, alltså lite drygt fyra timmar.

Av dessa 246 minuter, eller omräknat i sekunder 14760 sekunder, fick kulturen exakt 21 sekunder, sammanlagt, av samtligas tal! Vilket är under två promille av talartiden!

Harklingarna tog förmodligen betydligt mer tid. Men det har ändå gått framåt. I fjol var det fyra sekunder.

Jag tycker att man kan ana någon sorts miss i tankegången. Det som är ett basbehov för vår överlevnad syns inte, nämns knappt i politikertalen, och behandlas därefter. Kultur gör oss friskare, får oss att må bra, ger oss livsmod, inte minst i svåra stunder.

Dessutom är det – enligt en numera, som det verkar, bortglömd gammal avhandling – ren vinst att satsa på kultur. Varje krona till kulturen ger fyra gånger tillbaka! Fundera gärna på det, herrar och damer politiker. Kan ni ha förbisett något, rentav lönsamt?

Jag har med stigande häpnad, förundran och beundran följt den otroliga installationen Mannaminnes framväxt från dess begynnelse för, tror jag, bortåt 40 år sedan. Jag har sett Mannaminne växa, breda ut sig, förnya sig, överträffa alla tänkbara förväntningar, överraska, överraska om och om igen.

Hur har det varit möjligt?! Hur har Anders Åberg, kunnat åstadkomma allt detta?

Mannaminne, förresten, redan namnet är ett fynd. Aldrig i Mannaminne har man sett eller upplevt något som Mannaminne.

Mannaminne är ju en hel liten värld för sig, resultatet av en enda mans konstnärskap, intressen, kunskap, minnen, talang, begåvning, händighet, envishet, styrka, idérikedom, fantasi, gränslöshet och osannolika arbetskapacitet. Ett allkonstverk som saknar varje motstycke. Ett unikum, en skatt av obegripliga mått, placerad i det skönaste av landskap.

Fast utan hustru Barbro vid sin sida, påtalar Anders ständigt, hade han inte klarat av det. Hennes insats är även den ofattbar och oersättlig. Och naturligtvis har han haft många goda trogna medhjälpare. Hustomtarna på Mannaminne är talrika och flinka.

För mig är Anders Åberg en alldeles underbar version av lille prinsen. Lille Prinsen är en bok som sålts i mer än 80 miljoner exemplar i jordens alla länder. Lille prinsen har fallit ner från rymden. Han finner att människorna är mycket egendomliga.

Anders måste definitivt också ha kommit från en annan planet, eller hur? Han ser med barnets oförvillade ögon på människorna: i synnerhet maktmänniskorna, byråkraterna, och dem som har som mål att räkna pengar här i livet. Han finner dem vara mycket underliga.

Han ser också med barnets nyfikna, oförstörda ögon på vår plats på jorden, den värld vi ärvt av våra föräldrar och ska ge vidare till våra barn, vårt ansvar och vår glädje, våra minnen och vår framtid. I varje enskild detalj i varje enskild byggnad i detta myller av osannolika exempel på mänsklig kultur i alla dess former: stilar, teknik, epoker, andlighet och världslighet, finns hans spår, hans omisskännliga teknik, hans alldeles egna formgivning, hans berättelser i färg och form bortom tid och rum.

Men hur många gånger ni än varit där, finns det alltid något nytt att upptäcka och något roligt att återse. Ett besök på Mannaminne innebär alltid vidgade vyer.

Mannaminne ligger mitt i vårt egna världsarv Höga Kusten och är i sig ett eget världsarv. Det borde vara känt för varje svensk, lika självklart som Skansen.

Vi måste tala om för våra beslutsfattare – politikerna, byråkraterna, som har makten och pengarna – värdet av den här ofattbara anläggningen. Anders Åberg, ska lugnt kunna arbeta vidare på sitt livsverk i självklar förlitan på att Mannaminne kommer att stå kvar, frodas och leva för all framtid.

Precis som jag hoppas att Sollefteå Sjukhus ska få finnas och utvecklas, få tillbaka sin akutkirurgi och sitt BB, att landsbygdens befolkning ska få drägliga villkor, att Norrland ska få sin rättmätiga plats i det svenska samhällsmaskineriet .

Det är ju här vi ska leva våra liv. Vi finns ju faktiskt!

Det måste vi berätta för resten av Sverige.

/Hervor Sjödin

* * *

Läs mer: Klockan klämtar för Mannaminne - men det finns en trotsig optimism

Akut räddningsaktion för Mannaminne

Rädda Mannaminne – en viktig symbol för demokrati och humanism

Läs mer kultur och följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook

Musik: Årets största julkonsert blev en dundersuccé i Örnsköldsvik

Konst: Unik textilskatt på Murberget – mer än 100 stickade vantar från nordligaste Sverige

Ett ljus i katastrofens skugga – Leyun Wang frambesvärjer hopp om liv

Debatt: Svaret på de globala kriserna – bo på landet

Musik: Instrumentet med den mänskliga rösten – orglarna i Örnsköldsvik berättar många historier