Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hervor Sjödin: "Hur ska vi orka leva i en landsände som systematiskt fråntas sina rättigheter?"

Hur ska vi orka leva i en landsända som envist, ihärdigt, orubbligt fråntas sina mänskliga rättigheter? Trots att vår region är en av de få som positivt bidrar till BNP med alla sina naturtillgångar, berövas vi konsekvent och målmedvetet vår livsviktiga infrastruktur, skriver författaren och kulturpersonligheten Hervor Sjödin apropå treårsdagen av ockupationen i Sollefteå.

Annons

Tankar efter treårsdagen av ockupationens början.

Man kan bli tankfull för mindre. Nu har det gått tre år sedan ockupationen av Sollefteå sjukhus entré startade. Mer än tre tusen personer i alla åldrar och samhällsklasser har sett till att entrén inte varit tom under mer än ettusen etthundra dygn.

Ett antal beslutsfattare har försvunnit och ersatts av andra i valet 2018. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin i länet.

Ockupationen har gett genljud i hela Sverige och även utomlands. Stöd kommer från när och fjärran. Den har redan gett upphov till samhällskritiska program, olika samhällsstudier upp till akademisk nivå. Regionens kommunikationsansvariga har försökt tiga ihjäl den genom att inte kommunicera. När man till slut arrangerade några möten med en inre grupp ansvariga blev resultatet noll.

Som att se Titanic gå mot isberget och inte kunna göra någonting

Det sorgliga är att de besparingar man räknat med, genom att lägga ner akut kirurgi och BB i Sollefteå, uteblivit. I stället har kostnaderna rakat i höjden med mångdubbla belopp. Man har dessutom satsat sina pengar på administration i stället för vård. Stafettkostnaderna är uppe i nära en halv miljard.

Regionen har fått många förslag och nya idéer från såväl personal som de olika sjukhusföreningarna, hur man ska kunna förbättra situationen ekonomiskt och humanitärt. Ingen respons.

I stället tvingas akut sjuka personer och havande kvinnor med svåra smärtor färdas på det mest ovärdiga vis, på osäkra långa mörka vägar med dålig mobiltäckning, medan plågorna och värkarna tilltar i styrka. Deras stackars chaufförer kan inget göra för att hjälpa dem. Ambulanser och taxibilar går i skytteltrafik.

Psykiska trauman har skapats, smärtsamma dödsfall har inträffat, där man frågat sig om det kanske ändå inte hade gått att rädda liv, om inte om hade varit. Konsekvenserna av dessa upplevelser tvingas man leva med resten av livet. Situationen är hjärtskärande.

I nådens år 2020 i landet med ”världens bästa sjukvård”. I landet med den vackra ambitionen att hela landet ska leva. Men hur ska vi orka leva i en landsända som envist, ihärdigt, orubbligt fråntas sina mänskliga rättigheter? Trots att vår region är en av de få som positivt bidrar till BNP med alla sina naturtillgångar, berövas vi konsekvent och målmedvetet vår livsviktiga infrastruktur.

Hur kan det vara så svårt att tänka om? Att lyssna till personalen och de kunniga människor som satt sig in i frågorna och ser andra möjligheter? Att lyssna till sina väljare? Att se det ekonomiska resultatet? Det blev ju mångdubbelt dyrare än de summor man trodde sig spara.

Så övermåttan sorgligt. Som att se Titanic gå mot isberget och inte kunna göra någonting.

Hervor Sjödin