Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Helene – volontären som brinner för landsbygden och flyktingarna

Utan volontärerna – de frivilliga krafterna i samhället – stannar Sverige. Det om inte annat är Helene Andersson i Trehörningsjö ett levande bevis på.
– Det är nästan som en halvtidstjänst att hjälpa till. Men jag försöker göra i min takt – och så gott jag kan, säger hon.

Hon är född och uppvuxen i Långviksmon och bor numer i Trehörningsjö. Därför är det inte konstigt att Helene Andersson värnar om landsbygden och de svaga.

– När jag gick på gymnasiet bodde jag några år i stan. Jag brukar säga att det var värsta tiden i mitt liv. Så fort jag fick körkort pendlade jag med min gamla Saab, säger hon och ler.

Sedan lång tid tillbaka är hon sjukskriven. En höftkula är utbytt, plus att hon har fått proteser inopererade i båda sina knän. Värk har hon, men klagar sällan.

– Jag ser fram emot sommaren. Det brukar kännas bättre när det är varmt.

Samtidigt är Helene Andersson en person som har svårt att säga nej och låta bli när saker och ting kräver engagemang.

Läs även: Växtvärk vände negativ trend: "Mellansel har blivit ett mångkulturellt samhälle"

– Jag brukar försöka satsa helhjärtat på det jag gör, säger hon och nämner flera politiska förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna, inte minst i arbetarekommunens styrelse och i bildningsnämnden, plus Svenska kyrkan.

Förutom detta handlar det sedan om alla samverkansprojekt i Björna, Långviksmon och Trehörningsjö.

– Ibland kan det kännas, som att det blir för mycket. Då är det tur att jag har min man Leif, säger hon och ler.

– Och sedan har jag ju mina barn och mina barnbarn. Familjen betyder allt.

Politiken brinner hon för och för att saker och ting ska bli bättre.

– Men jag kan tvivla ibland. Det är ju svårt för många andra att inse att även landsbygden måste leva.

Att det emellanåt är tungrott och att det är långt ifrån beslut till handling, är en av käpphästarna, som inte minst har gjort sig påmind när alla asylsökande människor har kommit långt ut på kommunens landsbygd.

– Med jämna mellanrum för jag fram mina åsikter, typ att flytta SFI hit i stället för att alla ska behöva åka till stan. Kan det vara bättre att 50 asylsökande åker buss till stan i stället för att ett par lärare tar sig till Långviksmon?

Just kommunikationer tycker hon också är en rättvisefråga, liksom att flytta ut fler tjänster till landsbygden.

– Ta som exempel att en av kommunens kommunikatörer, liksom Migrationsverkets personal, kommer hit Trehörningsjö två timmar i veckan. Men all annan tid när människorna behöver stöd – vem hjälper till då?

Helen Andersson berättar om människor från Syrien, Eritrea och andra länder, som hon har blivit vän med. Många har kommit och gått, en del har flyttat till Örnsköldsvik och en del har avisats.

Läs även: Trehörningsjöbor tar strid för kortläsare på hälsocentralen: "Vi slåss för landsbygdens överlevnad"

– Många behöver enormt mycket hjälp och har svårt att förstå hur det fungerar i Sverige. Det är inte bara en gång min man och jag har fått åkt iväg mitt i natten för att byta säkringar, hjälpa till vid sjukdom eller när det har varit andra trassligheter.

– Kommunen borde ha någon här åtminstone på deltid och gärna någon med förankring i bygden. Det skulle underlätta väldigt mycket.

– Och det är vi som lever här, som vet vad som krävs, säger hon och lägger till att det inte bara handlar om en servicepunkt med en dator och lite pulverkaffe.

Helen Andersson säger sedan att hon kanske låter lite bitter, men att det samtidigt gäller att inte vara alltför nedslående.

– Vi behöver förstås människor som vill flytta hit, men ge då bättre förutsättningar och stöttning.

Helene Andersson tror att det är många orter i kommunen, som just nu går på knäna. Samtidigt säger hon att alla som stöttar är fantastiska.

Läs mer: Diakon ryter till: Politikerna har vaknat sent

– Jag bad nyligen om hjälp med bäbiskläder till en nyanländ familj. Jag hann inte mer än dit då hängde det kassar på dörrhandtaget.

I nästa andetag säger hon att hon är stolt över att kunna hjälpa – och stolt för alla andra som ställer upp.

– Det är bara ledsamt att en del inte förstår att de här människorna inte har kommit hit för nöjes skull. Visst kommer det även en och annan lycksökare, men de är undantag. De flesta har många hemskheter med sig i bagaget.

Precis som för många andra ideella krafter blir det mycket skjutsande med bil och hjälp med översättningar av papper från myndigheter för Helene Andersson. Samtidigt säger hon att det är tur att det går att samverka i byarna – och att de goda krafterna är i majoritet.

– Det är många som ställer upp – både företag och privatpersoner. Jag är stolt, säger hon.

Läs även: Volontärer i Mellansel: Det måste bli lättare för asylsökande att få jobb