Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Här klarar sig grisen från julbordet – möt Martina som själv tar hand om 48 djur

Det är mindre än en vecka kvar till jul.
En sak är dock säker – 20-åriga grisen Atlas klarar sig från julbordet – igen.
– Han är gammal och skulle smaka segt. Dessutom äter han antibiotika. Han har blivit lite hängig, säger Martina Gustafsson, djurvännen, som har 48 djur hemma på sin gård.

Annons

På en minst sagt slingrig, backig och hal väg tar vi oss fram till Martina Gustafsson, som bor idylliskt till, en bra bit ifrån närmaste bekvämlighetsinrättning.

Det ångermanländska djurparadiset heter Dynäsfors och Martina berättar att hon bestämde sig direkt när mäklaren kom med tipset om bostaden, nästan vid vägs ände.

– Lite ensamt blir det kanske ibland. Men nu har jag ju tv med flera kanaler, säger hon, apropå livet i skogen med 48 djur i varierande storlek.

Läs också: Ingen jul utan djurklapp – julhandeln för djur större än någonsin

På frågan om hon hinner se på tv med alla höns och ankor, katter, kaniner, getter, får, hundar, plus oxe och grisen Atlas förstås, svarar hon lite svävande "nja".

Om sig själv berättar Martina att hon är född och uppvuxen i Vilhelmina och att hon ofta som liten var hos sin mormor, som hade ett mindre jordbruk.

– När jag var åtta år började jag hjälpa till med mjölkningen. När sedan mormor behövde resa bort var det jag som skötte korna, säger hon och ler.

– Sedan hade jag det ganska jobbigt i skolan. Djuren blev lite av min räddning, säger hon och tillägger att hon inte var speciellt gammal när hon tog hand om både en ardennerhäst och en kanin.

– Ardennern var min bästa vän i många år och djur gav mig både tröst och trygghet, säger hon sedan.

Att hon hamnade i Ångermanland förklarar hon med att hon fann den stora kärleken.

– Men det tog slut och då hade jag ju ändå en hel del djur att ta hand om. Och nu bor jag här, säger hon, ungefär som om det vore hur självklart som helst.

Läs också: Om 20 år med struts – här är boken om strutsfarmen i Gerdal

Förutom att ta hand om alla djuren jobbar Martina – både som personlig assistent och på ett lantbruk.

– Visst är det tungt ibland. Speciellt när jag ska upp halv tre på morgonen för att åka iväg och mjölka kor. Men jag måste ju jobba. Djurfodret kostar åtskilliga tusenlappar i månaden.

Dyrt blev det även när en av hennes hundar, en dobberman, blev påkörd och bröt ett ben.

– Kani är min eviga beskyddare och en billig livförsäkring. Men operationen i Östersund var allt annat än billig. Den kostade närmare 60 000 kronor.

Om sin dobberman Kani berättar hon om första mötet – när de brottades i hallen i 20 minuter.

– Man kan säga att det var en maktpositionskamp. Han vägde bara 28 kilo då. Nu väger han 45. Kani hade haft det jäkligt tufft där han var tidigare. Därför litade han inte på människor.

I nästa andetag säger Martina att hon inte skulle kunna leva utan sin beskyddare.

När det gäller alla djuren på gården berättar Martina att hon har svårt att säga nej när hon vet att djur har farit illa.

– Jag tycker att även djuren ska ha ett värdigt liv – och att det är ett privilegium att ha dem som kompisar.

Live: Följ Idun och ungarna live i idet

Sedan berättar hon om kompisen, som undrade om hon kunde ta hand om en katt ett kort tag.

– Han skulle bara se om sitt nya förhållande var seriöst. Och det var det – och nu bor katten kvar, säger hon och skrattar.

När det gäller oxen Panzar, så togs han om hand när han bara vägde tio kilo. I dag väger han ungefär 500 kilo och följer allt som oftast med när Martina tar en sparktur.

Grisen Atlas tillhör rasen kanadensiskt hängbukssvin och har bott tillsammans med Martina i elva år.

– Just nu är han inte riktigt pigg. Därför är han också lite grinig. När han får äta äpplen eller vila under värmelampan mår han skapligt. Men det är inte mycket att slakta. Det är knappt han har några skinkor, säger hon om sin julgris, som när han inte gillar en besökare brukar torka sitt tryne mot dennes byxben.

Läs också: Ny ledning ska få fiskarna att må bra

Till sist säger Martina att hon till det yttre – inte minst med alla tatueringar – nog upplevs som en rätt kaxig person.

– Jag kan nog ta lite plats, säger hon och skrattar.

– Men jag är också glad och snäll. Och brorsan brukar säga att jag är en hönsmamma.

Ja, ett gäng har hon ju i alla fall. Bland annat.

För mer nyheter om Örnsköldsvik, klicka här – och följ Allehanda.se på Facebook.