Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hans far sköts till döds av den svenska militären

Annons
Hans far sköts till döds av den svenska militären

Dom var många, många tusen människor som gick där på vägen. När täten närmade sig Lundekarusellen hade de sista i kön inte lämnat Frånö Folkets Hus.

Kurt Söderberg var 50 år gammal den här dagen den 14 maj 1981. När han gick där på vägen kunde han för första gången känna närvaron av den pappa han aldrig fick möta i levande livet. Det var en känsla som då, och fortfarande när han tänker på den, driver fram fukt i ögonen och en tjock klump i halsen.



Det man högtidlighöll den här dagen var 50-årsminnet av Ådalen 31. För Kurt Söderberg var det också en djupt personlig dag. Han högtidlighöll minnet av sin far och minnet av sin styvfars syster.

Kurt Söderbergs far var fabriksarbetaren Erik Bergström. Erik Bergström hade fått, eller själv tagit på sig uppgiften, att falla tillbaka från täten av det stora demonstrationståget och skaffa en överblick av hur många människor det skulle bli när man kom fram till stuvarvillan i Lunde. Nu hade han sprungit tillbaka till täten och nått den precis när tåget mötte de utposterade militärerna.

Han kom precis lagom till att kapten Mesterton skrek "Eld!".

Erik Bergström föll i diket efter vägen, skjuten i magen. Han blödde ymnigt men försökte krypa bakåt efter vägen. Några personer bar in honom i ett hus.

- Han levde längst av alla. Förblödde till döds. Kanske hade han klarat sig i dag när vi har ambulanser och sjukhus. Men då fanns ingenting.

Kurt Söderberg är i dag en pigg och glad 73-årig pensionerad elektriker som bor med sin hustru i ett vackert hus i Norrfällsvikens gamla stugby. Det är första gången han intervjuas om den tragiska dagen som han inte visste något om, där han låg i sin mammas mage.

Mamma Astrid var modist, hattmakare, och kom från Uddevalla. Erik Bergström var en pojke från Kalix i Norrbotten. De hade träffats i Uddevalla när Erik var sjöman. Det blev kärlek och han gick av båten.

Så småningom hamnade de i Ådalen. Där fanns jobb, dit kom människor från hela landet. Erik fick jobb på en fabrik i Frånö som tillverkade den på sin tid berömda Frånösåpan. Den var grön och luktade gott. Astrid planerade att öppna en egen hattaffär i Frånö.

Den där dagen förändrade allt. Plötsligt var Astrid Bergström änka i Ådalen, med en sexårig son och ytterligare en son på väg. Hon hade haft sin mamma med sig från Uddevalla.

- Men hon hade inte en enda släkting i Ådalen, hon stod faktiskt helt ensam.

Hennes make hade dött för kulor från svensk militär. Men något statligt skadestånd eller någon änkepension var det aldrig frågan om. En riksomfattande insamling drogs igång till förmån för offrens anhöriga.

- Men alla var ju fattiga och hade kanske bara nån 25-öring att ge.

Under några år, så länge de insamlade medlen räckte och det var inte så länge, fick Astrid 25 kronor i månaden från insamlingsfonden.

Efter tragedin hade anhöriga till offren förenats i en tät grupp. Det var så Astrid blev tillsammans med Erik Söderberg. Erik var en av den skjutna flickan Eira Söderbergs bröder.

- Han var min pappa, den jag kallade pappa.

En annan bror till Eira Söderberg var Edvin Söderberg. Han stod bredvid när Eira dog. Edvin gick bort 1975 men en del minns nog honom för en mycket märkvärdig talang. Han hade tappat en hand i en olycka i ungdomen och hade en träbit istället för handen. Trots detta handikapp var han en mycket uppskattad dragspelare.

- Det var fantastiskt att se honom när den där träbiten for över basen på dragspelet.

Erik Söderberg pratade aldrig särskilt mycket om systern Eira. Hon hade ju knappt fått börja leva. Hon skulle fylla 21 år det år hon dog för en kula i Lunde.

Hela familjen Söderberg var kommunister. Det var givet att pojkarna skulle gå med i demonstrationen mot strejkbrytarna som låg förlagda nere i Lunde. Eira tyckte att det hade varit otäckt dagen före demonstrationen. Det var folksamling och stenkastning i Lunde. Hon ville inte gå ner till Lunde den 14 maj. När kamraten Majken kom hem till henne på förmiddagen den 14 maj hade hon ändrat sig. Nog ville hon titta på demonstrationen på avstånd. Majken och Eira gick till Eira syster Emmy i Strömnäsviken. Sen gick de skogsvägen ner till Lunde, över berget. I Lunde stod en ryttarpatrull på vägen och flickorna pratade och skojade med pojkarna som satt på hästarna. Sen gick de uppåt Folkets Hus och då kom tåget. Det hördes, bortifrån.

Eira blev rädd igen. Hon vill att de skulle gå över vägen och upp i berget, ovanför gårdarna. Där skulle de se bra och samtidigt stå helt ofarligt till. De står vid fröken Brunbergs hus. Nu kommer tåget... och nu börjar dom skjuta! Majken hör hur nån bakom henne skriker gällt som ett djur. När hon vänder sig om ser hon Eira på marken. Hon måste ha snavat och fallit. "Jag sprang tillbaka för att hjälpa upp henne, men då jag lyfte henne så stjälpte ju ögona i henne" berättade Majken för Birger Norman i dennes bok Ådalen 31.

Eira levde när folket bar opp henne till Skräddarns hus. När någon höll en spegel mot hennes mun kom ingen andedräkt. Eira var död.

- Dom säger att det var en rikoschett. Det kan det inte ha varit. Titta här på kulhålet, säger Kurt och visar ett fotografi av Eira på dödsbädden, från en gammal tidning.

Kulhålet är just ett kulhål, ett litet runt hål. En deformerad kula hade gett en omfattande skada på Eiras kropp.

- Dom måste ha skjutit i luften och träffat henne.

Eftersom hennes död betraktades som en olyckshändelse fick inte heller Eira Söderbergs föräldrar något skadestånd.

Kurt Söderberg är ingen bitter människa och inte alls lagd för att göra politiska utläggningar. Men på en punkt är han knivskarpt tydlig. Varför har inte de uppväxande generationerna fått lära sig i skolan om vad som hände i Ådalen 1931? Varför är Ådalen 31 bara en liten fotnot i historie- och samhällskunskapsböckerna?

- Var det inte den viktigaste händelsen i Sverige under 1900-talet? Vi klarade oss ju undan kriget.

Hans mamma Astrid var en mer stridbar person även om inte heller hon pratade mycket i hemmet om händelsen. I hans kartotek finns hennes brev till advokatfirmor i Stockholm. Hon var också en mycket stark person. Förutom tragedin med förste maken förlorade hon senare också Kurts äldre bror. Han dog i polio, precis efter att ha tagit realexamen.

Kurt Söderberg fick sitt första jobb som elektriker i Junsele, under kraftverksbyggenas tid. Han hade spelat fotboll för Excelsior, den gamla fina Björknäs-klubben, och skrev nu på för Junsele IF. Det gick bra med både jobbet och fotbollen, han träffade sin fru och blev kvar i sju år i Junsele. På slutet av 1950-talet flyttade familjen till Örnsköldsvik. Tre vuxna barn har makarna. Det går bra för alla barnen. För nio år sedan köptes stugan i Norrfällsviken. Han har byggt ut och byggt om, händig som han är. Trivs utomordentligt med att bo året runt i det expansiva Norrfällsviken.

Nu flyter återigen Ådalen 31 upp med den stora musikalsatsningen i Kramfors. Kurt är förstås nyfiken på hur författaren låtit sig inspireras av verkliga människor som Erik Bergström och Eira Söderberg. Samtidigt är det tveksamt om han vill köpa sig en biljett. Aldrig någonsin under alla år har han bjudits på så mycket som en kopp kaffe när det varit minnesarrangemang.

- Jag ringde faktiskt upp kommunalrådet och sa mitt hjärtas mening, det är dags att ni bjuder en endaste gång. Vi får se vad som händer.

Musikalens manusförfattare Bo R Holmberg har hört av sig till Kurt. Då glömde Kurt att skicka med en hälsning till Lars T Johansson, som spelar pappan i arbetarfamiljen.

- Han ska ha en riktigt stor "musche". Det hade gamle Söderberg och det var nog det bästa han hade. När han låg och snarkade på soffan, det bara guppade från muschen, ha-ha.

Mustasch på, Lars T! Hälsningen är framförd.

Lars Landström



Övrig källa: Birger Normans samtal med Eira Söderbergs kamrat Majken, som det redovisas i boken Ådalen 31.