Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hägglund: Största skandalen någonsin

Det skulle bli svensk hockeys största match, Nicklas Bäckströms största ögonblick.

Det blev en svensk mardröm som handlade om doping, hearing, medicinering, tidsaspekter, en tablett Zyrtec D, ansvar och raseri.

Tidernas hockeymatch är glömd, det enda vi kommer ihåg är svensk hockeys största skandal.

När Nicklas Bäckström vaknade på OS sista dag i Sotji trodde han att skulle leda Tre Kronors offensiv i den största match som svensk hockey spelat. I stället fick han sitta på en presskonferens och berätta om en allergimedicin som han tagit i sju år, som bildar pseudoefedrin och som i stället gav honom en match avstängning i stället för chansen om att spela om guldet.

Nicklas Bäckström var förkrossad.
Svenska Ishockeyförbundet och Internationella Ishockeyförbundet kastade paj på Internationella Olympiska Kommittén.

Det var en pinsam cirkus där alla skyllde på alla och egentligen känns det som om bara Nicklas Bäckström kliver med högt huvud ur den här soppan.

Han lade korten på bordet, talade om att han medicinerade, meddelade SOK och Tre Kronors läkare Björn Waldebäck samt NHL-läkarna.

Sedan går något fel och här har Waldebäck det stora ansvaret.
IIHF har ett annat regelverk än IOK och hade Bäckis testats under ett VM hade han fått spela. Nu sade Waldebäck okej till Bäckström, att det var okej att ta en tablett dagligen och som jag ser det så var det oansvarigt.

IOK har ett annat, tuffare, regelverk än IIHF och även om man tycker det är fel så måste svenska läkare rätta in sig i ledet.

Bäckström skulle naturligtvis ha fått höra av Waldebäck att "nej, du ska inte äta den här medicinen nu".

Nu rasar i stället Pär Mårts, Tommy Boustedt, ja i princip alla mot IOK:s stelbenhet, att de dröjde för länge med beslutet och Boustedt pratade om att det var politik från IOK:s sida, gissningsvis för att få fokus på att de jobbar stenhårt för att förebygga doping.

Men det här hade aldrig hänt om inte man följt IOK:s regelverk och sagt åt Bäckis att inte medicinera.
Kanada vann finalen helt rättvist, men lilla chans hade försvann strax innan nedsläpp och nu får förbundet sätta sig ned och diskutera vad den här skandalen ska få för konsekvenser.
Resten av det här krönikeutrymmet hade jag tänkt skriva om det var ett fantastiskt OS för Sverige, nytt rekord med 15 medaljer.
Att det var en arrangörsmässig fullträff där vi mediedrevet hittade inget att gnälla på (förutom då hotellkaoset) i inledningen.

Om att det också finns en del att fundera över, som till exempel svenska skidskyttets framtid. Björn Ferry och Carl-Johan Bergman gjorde sina sista OS och de lämnade Sotji utan medaljer, precis som Fredrik Lindström, den ende svenske skidskytten som de närmaste åren kan vara med och nosa i världstoppen.

Återväxten är tunn, man saknar en riktigt stor stjärna och insatsen här i Sotji lär inte locka ungdomarna till skidskyttet.

Mer?

Framför allt minns jag Niklas Edins tomma blick efter den misslyckade stenen i semifinalen mot Storbritannien och Damkronornas tröstlösa tårar efter haveriet i den tredje perioden.
Men Damkronorna gav ändå sådan glädje och de var en förmån med att arbeta med dessa tjejer som verkligen älskade varje sekund de var här när de återupprättade svensk damhockeys heder.

Och Valentina Lizana Wallner höll Henrik Lundqvist-klass rakt igenom turneringen.
Men allt detta överskuggades svensk hockeys största skandal någonsin.