Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gunnar Fredrikson: Hågkomster och reflexioner

Inte ett ord om coronan i detta personliga, endast notera att vi äldre klistrats på ännu ett igenkänningstecken, nämligen ”riskzonare” till det tidigare ”brukare”. Tack, det känns hedrande att bära ännu ett märke till eftervärlden. Vi påminns ju även om spanskan 1918-1920 och i ännu färskare grad förintelsen med den skillnaden att den kom till kännedom långt efteråt med miljontals döda. Också den orsakad av människohand.

Låt mig övergå till minnen av helt annat slag. Som till exempel den första publicerade artikeln 1970. Den belönades med 85 kronor, inte alls så dåligt. Känsla av att se de egna orden i tryck var euforisk. Detta delar jag med alla som publicerats.

Sent i livet började skrivandet ta form. Men om följderna anats, torde jag aldrig börjat, det gick nämligen inte att sluta. På senare tid har respekten för de 29 bokstäverna bara tilltagit. De står i givakt i väntan på att användas. Ansvar och belöning i samma andetag. Men minnet ger djupverkningar från pennor, datorer och fyllda ark.

Klokord samlas med åren. Tomas Mann, tysk Nobelpristagare i litteratur erinrar: ”Där jag är, är Tyskland”. Min travestering; där jag är, är hembygden. Dövstumma Lotta som iakttog mera än hon hörde påminner mig. Hon hörde inte fågelsången men hon såg fåglarna. Hon berättade om mannen som hon alltid såg sittande på bänken vid busstationen när hon varje veckända kom till hemstaden. Han blev ett sorts signum på, nu är jag hemma. Det var så vanligt att han satt där, den gången han inte längre satt på bänken, då saknades han i stadsbilden.

Vad är då minnet annat än erfarenheter, att förnimma och ta lärdom av. Minnet är personligt och placerar oss i en dimension som är ett djup av oändlighet. ”Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt”. (Tranströmer).

Till skrivandet igen, till exempel vad är en bok och vad är att författa? UNESCO:s korta förklaring: ”En bok är en icke periodiskt tyckt skrift om minst 49 sidor”. Mera står inte, om prosan sägs; ”Det är en berättande vardaglig text som inte är bunden”. Vidare påstås, att prosa är mannens naturliga språk. Ett frågetecken för denna hypotes, inte heller så upplysande. Alf Henriksson om poesi; ”Vers skapad för örat. Skriven och tryckt för ögat, vädjar den ändå till örat”. Klart och koncist men en av de svåraste konsterna.

Författandet, vad är då det? Jo, ungefär: det är att ta sig an ett ämne och skriva om det. Det hörs väl enkelt, men att därifrån förverkliga det till ord, däri ligger författandet.

Orden och skrivandet har ibland fört mig bort från existentiella våndor. Som till exempel att inte ha utfört måhända nödvändigare saker med bestående värde än bokstäver i rad som fladdrat bort efter en tid. En bok till, hade ändå inte varit helt fel men torde få anstå. Torgny Lindgren dyker upp till räddning: ”Ju äldre man blir, desto mer inser man vad man ska hålla sig ifrån. Och dess mindre återstår att hålla sig till."

Du läsarn´; Dagar och år flyter förbi. Ingenting kan hållas kvar. Inom människan finns ändå allting lagrat.

Gunnar Fredriksson

Näraskribent

gunfred1@hotmail.com

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel