Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gunnar Fredrikson: Dikten är som en elefant – klokord från parnassens höjder

Skrivandet kan vara en föda för både kropp och själ. Numer inga hindrande blyertsstumpar och stålpennor i vägen, men det var ändå i småskolan bokstäverna kom till och blev meningar, som gav vänskapsband.

”Inom judendomen var det en gång tradition, att ge en sked honung eller en karamell till ett barn som börjat skolan, fått sin första läxa och lärt sig sina allra första ord ur Toran. På så sätt kom barnet allt framgent att förbinda läxor som något gott.

Det borde vara likadant med skrivandet. Redan från första början skulle man känna att det är någonting gott och behagligt. Ingenting att slita med, Något att bli god vän med”. (Citat av gammalt ursprung från okänd).

Till sist kan ju skrivandet leda till dikt. Om denna konstform i skrivandet har Ylva Eggehorn sagt: ”Dikten; en stark liten ficklampa i mörkret, ibland slår dikten ned i den”.

Och precis så är det, dikten kan lysa upp där det är mörkt, i prång och vrår eller i livsvillkoret och i själen, den kan skapa mening i det vanemässiga. Till och med göra en omtumlad. Dikten kan vara mycket svårfångad men också når hjärterötterna på en gång, som en blixt. Den arabiska författaren, enastående, Rabih Alameddine skriver om sin poesiupplevelse i sin nyligen utgivna och över stora delar av världen lovordade bok ”En överflödig kvinna”. ”Den öppnade mina öron, öppnade mitt sinne, som blommor i vatten”.

Så här formar den estniska poeten Wizma Belsevica sina tankar om dikten; ”Men se på elefanten; för att hålla sin väldiga massa uppe rör den sig rytmiskt och medvetet. Tack vare denna rytm och harmoniska exakthet tar den sig fram, mycket säkert. En ordentlig dikt är som en elefant – förlorar den sin rytm faller den ihop. Men det har varit en kamp att få till de där rimmen, under mina bästa stunder kunde jag skriva två dikter i månaden”.

Jag tycker Ivar Lo Johansson förnedrande diktandet när han påstod, att diktarna gör det lätt för sig. Vad han menade med ”lätt” förstår jag inte.

Låt mig avsluta med en av Sveriges mångsidigaste diktare och ordkonstnär, Alf Henriksson. Han säger; ”Riktigt stora uppfinningar är alltid enkla – som hjulet, synålen, skruven, strumpstickorna, dricksglaset även cykeln. Boken som föremål tillhör det sällskapet, men är mera driftssäker än något annat påfund av människohanden. Inga roterande delar som förslits, inga bränslebehov eller smörjning, inga sladdar och kontakter. Den kan stå på en hylla i hundra år och ändå vara användbar på ögonblicket”.

Du läsar`n gobitarna ovan har jag sparat från den tid när blodet flöt som ett rinnande vatten, men de står sig tiderna igenom.

Gunnar Fredriksson

Näraskribent

gunfred1@hotmail.com

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel