Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glitter, glamour och vardagsrasism

Annons

De fem artisterna bakom "BUS - Brun utan sol" vill visa nästa generation att vägen åtminstone är litet upptrampad. I en glittrande show berättar de sina historier, från 1960-talets jazzklubbar via tonårens rakpermanenter till en lite coolare attityd som kommit med åren.

Ett öga blickar framåt, det andra bakåt. Det är 17 år sedan Fransesca Quartey och kollegorna i "BUS" tillsammans med Pernilla Glaser satte upp barshowen "Hot'n tot" på Berns i Stockholm. Den gången ville de fem artisterna göra en show om att växa upp i Stockholm som svart, ung kvinna.

Nu är det en ny period i våra liv, vi är mellan 45 och 50 med allt det innebär som kvinna. Vi har mer att berätta, säger Fransesca Quartey.

Ett kliv bakåt

Glitter och glamour är fortfarande ledord, och visst handlar det även den här gången om vardagsrasism och kärlek, men också om barnlöshet och klimakteriet. Dessutom tar de ett kliv bakåt i historien.

Hur var det när våra föräldrar möttes? En man som kände våra fäder fick oss att förstå att när de var unga fanns knappt fler än 25 svarta män - i hela Sverige. Självklart hade de koll på varandra, berättar Fransesca Quartey.

Vet hur de vill bemötas

Med vass humor berättar de personligt om coola människor på 1960-talets jazzklubbar, om kärlek och kulturkrockar. Det är tvära kast mellan den svarta musikskatten och fördomar som ständigt poppar upp. Trots att de är fem kvinnor med fem olika liv och olika uppväxter är vissa erfarenheter gemensamma.

Vi vet hur vi vill bli tilltalade, och hur det känns att bli bemött annorlunda. Men många av våra livserfarenheter har vi gemensamt med såväl vita äldre kvinnor som unga svarta tjejer. I slutändan har vi mer gemensamt än vad som skiljer oss åt, säger Fransesca Quartey som ändå menar att smärtsamt lite förändrats i hennes egen bransch: Vi känner att vi har ett ansvar inför nästa generation. Jag vet exakt vem den första med annan hudfärg på scenskolan var - först kom Astrid Assefa, sedan kom jag. Nu vill jag visa respekt för de som gått före, men också bana väg för de som kommer efter, berätta att vi redan är här, vägen är åtminstone lite upptrampad.

Mer läsning

Annons