Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Glädjesmitta under fredagen

Fredagens Gatufest bjöd på akter som Electric Boys, Elsa Sjögren, Andreas Johnson och Dead by April. Framträdandena höll genomsnittlig klass, men publiken lät sig charmas - ett gott betyg nog.

Medlemmarna i Electric Boys ser ut som om de klivit av ett flyg från 1989. I glittriga byxor, framför en brandgul logotyp med svansar åt alla håll, kliver de på Himlabadsscenen och sparkar igång den funkiga glam-rock som för tjugo år sedan ledde bandet ut i världen. I dag, sedan 2005, spelar sångaren Conny Bloom och bassisten i Hanoi Rocks, och nog finns det beröringspunkter mellan de två projekten. Men förutom singeln "All lips n' hips" och samarbetet med Micke Dubois - som resulterade i den odödliga "För fet för ett fuck" - har Electric Boys svårt att mäta sig. Bloom sjunger säkert bra om han haft volym på mikrofonen, tänker man, efter att soundchecken visat sig lämna lite grand att önska. Men det tar sig snart, och trots den tidiga timmen jobbar sig stämningen uppåt. Folk strömmar till, solen skiner skarpt på Blooms speglande solglasögon, och rätt som det är har fredagens Gatufest fått upp pulsen.

Elsa Sjögren, aktuell på Skulefestivalen under lördagen, spås en ljus framtid av Sundsvallsborna och lyckas samla en förhållandevis mångtalig publik framför Pipelinescenen. 19-åringen sitter hopkurad på en stol iklädd flanellskjorta och sjunger vackert, säkert och rent. Hennes musik är övervägande textdriven. Låten "Himla Himlabadet" handlar om hur kommunen slösat pengar på badhusprojektet som gott kunnat gå till annat. "För någon demokratisk rätt, det märks inte i denna stan" sjunger hon och jämför Sundsvall med Kuba och Afghanistan. Det går inte att ta fel på Elsas talang och estetiska känsla, men att ge sig ut på öppet politiska vatten kan vara en onödigt svår väg att gå. Hur aktuell kommer den här låten vara femton år in i hennes karriär? Elsa ska ha sagt att kändisskap inte är ett mål, och i sådana fall spelar det nog ingen roll. Hur som helst skiner hon i kvällssolen, och talang i sig är fantastisk underhållning.

Andreas Johnson tar Martin Stenmarcks plats från kvällen innan och öppnar stora scenen. Publiken rinner snabbt till, och trots att folk är nyinkomna drar Andreas igång ett muntert handklapp. "Glorious" öppnar och följs av "Superficial" och A little bit of love". När man sedan ser sig omkring inser man att publiken består av kvinnor till sådan övervägande del att man fnissar rakt ut. Följdaktligen drar Andreas på charmen, spelar lufttennis med publiken och lyckas innan man vet ordet av sätta ett leende på större delen av torget.

Det finns de som har åsikter om Dead by April. Jag får nog se mig som en av dem. Att ha två vokalister som inte gör mycket mer än jagar på publiken ger snabbt E-type-vibbar. Att deras musik sedan, i synnerhet låten "Falling behind", består av söt Idol-pop som slukats av en tonårsstinn heavy metal-gitarr avslöjar att det här är ett band som är intresserad av en enda sak: image. Men, publiken är stor, draget påtagligt och energin som alstras är, precis som med Johnson, smittande. Att ett band är populärt kan kanske vara ett gott betyg nog. Åtminstone i brist på bättre.