Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överläkare: "Det måste pratas mer om förlossningsdepression inom mödravården"

Drygt tio procent av alla nyblivna mödrar drabbas av en förlossningsdepression. Men känslor av att inte glädjas över livet eller vilja knyta an till sitt barn är tabubelagda och många känner att de inte vågar söka hjälp.

Annons

Drygt tio procent av alla kvinnor drabbas av en förlossningsdepression. Det är omkring 10 000 om året.

Läs också: Ida om förlossningsdepressionen: "Jag ville lämna tillbaka min dotter"

Läs också: Johanna har vestibulit: "Att ha ont i underlivet är tabu"

Skuld och skamkänslor. Det är den gemensamma nämnaren bland alla kvinnor som drabbas av en förlossningsdepression, berättar Ann Josefsson som är överläkare på kvinnokliniken vid Linköpings universitetssjukhus.

Läs också, kommentar: Vi måste prata om de tysta kvinnosjukdomarna

Bilden av moderskapet som en rosenröd historia stämmer inte alltid överens med verkligheten och många känner att de inte vågar söka hjälp när de känner sig nedstämda.

– Postpartumdepression (förlossningsdepression) är ett vanligt förekommande och det finns hjälp att få. Det ställs höga krav på att nyblivna mödrar ska vara de perfekta och lyckliga mammorna och då vågar många inte berätta att de faktiskt mår dåligt, säger Ann Josefsson som också har forskat på postpartumdepression sedan mitten på 90-talet.

Ann Josefsson överläkare och klinikchef på kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Linköping.

Under graviditeten har mödravården ett ansvar för den blivande mamman och just därför är det viktigt att det sker ett gediget informationsarbete om tillståndet och att det finns hjälp att få. Men omfattningen av den här typen av information skiljer sig från region till region.

Läs också, endometrios: "Inom sjukvården uppfattas patienterna som gnällfior"

– Det borde bli obligatoriskt inom mödravården att alla kvinnor tillfrågas och kanske får fylla i ett frågeformulär om hur de mår rent mentalt i början på graviditeten. I dag görs en screening åtta till tio veckor efter förlossningen, men jag anser att postpartdepression bör lyftas fram tidigare. Man vill ju helst fånga upp kvinnan innan hon har gått in i en regelrätt depression, säger hon.

Symtomen vid en postpartumdepression är egentligen desamma som vid en "vanlig" depression. Skillnaden är att kvinnan har en nyfödd liten bebis att ta hand om och därmed högre krav på sig själv.

Läs också: Vanja och Erika har endometrios: "Det är inte normalt med jättemensvärk"

Det är fortfarande inte fastställt varför en del kvinnor drabbas av det här. Men Ann Josefsson tror att det beror på många samspelande faktorer. Om kvinnan har ett dåligt socialt skyddsnät, är känslig för hormonella omställningar eller tidigare haft en depression kan hon löpa större risk för att bli drabbad.

Ann Josefsson poängterar att de höga krav som ställs på kvinnan och moderskapet också är viktiga pusselbitar. Postpartumdepression är någonting som finns i alla länder och som troligtvis funnits i alla tider.

Läs också: Experten om vestibulit: "Många känner att de inte blir tagna på allvar"

– I det gamla bondesamhället fanns en tradition av att den nyförlösta kvinnan inte fick vara ensam med sitt barn under den första tiden och det tror jag beror på att man var uppmärksam på det här tillståndet.

Vad kan bli konsekvenserna om man inte får hjälp?

– Ytterligheten kan bli att man hamnar i en så djup depression att man tappar verklighetsförankringen helt och riskerar att skada sig själv och sitt barn. Men det här är väldigt ovanligt och då har det gått mycket långt.

Vad måste till för att tvätta bort tabustämpeln?

– Vi måste börja prata mer om det, att det är ganska vanligt, att hjälp finns att få och bidra till att avdramatisera det. Där har mödravården ett ansvar.

Mer läsning

Annons