Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ida om förlossningsdepressionen: "Jag ville lämna tillbaka min dotter"

Att inte älska sitt barn, att vilja lämna bort sin dotter och att krascha totalt efter sin första förlossning. Tabubelagda känslor vi sällan pratar om men som drabbar många kvinnor. Ida Woxlin har varit där.

Annons

Läs också: "Det måste pratas mer om förlossningsdepression inom mödravården"

Det är en sån där vansinningt varm försommarkväll – kvavt och molnfritt. Ida Woxlin möter upp på altanen utanför enplansvillan på Born i Alfta. Från vardagsrummet strömmar de välbekanta tonerna från Bolibompa och på teven syns konturerna av den gröna draken.

– Mamma, draken, utbrister en tvååring från soffan.

– Åh, vad kul, bekräftar Ida Woxlin.

Läs också, kommentar: Vi måste prata om de tysta kvinnosjukdomarna

Det har snart gått en vecka sedan jag skickade ut en efterlysning på Facebook. "Är det någon som varit drabbad av en förlossningsdepression", skrev jag. Ida Woxlin svarade. Nu sitter vi här.

Ida serverar cappuccino från en nyinskaffad kaffemaskin och säger att hon tycker att det är bra att ämnet lyfts fram. Hon vill prata om det. Berätta sin historia.

Ida Woxlin.

De hade haft svårt att skaffa barn, hon och hennes man. Graviditeten kom som en lättnad efter ett missfall och flera IVF-behandlingar och längtan efter kroppen som växte inuti Idas livmoder var oerhörd. Men de nio månaderna blev jobbiga, kantades av svåra foglossningar och en rädsla inför förlossningen.

När dottern Lovisa kom till världen hamnade Ida Woxlin i ett antiklimax.

– Ögonblicket som skulle bli det bästa i mitt liv, blev det värsta. När jag fick upp henne på bröstet vill jag bara lämna tillbaka henne. Jag hade en stark känsla av att jag inte ville och jag kunde inte landa i någonting.

Läs också: Johanna har vestibulit: "Att ha ont i underlivet är tabu"

Hennes man grät lyckotårar, "som man ska göra", samtidigt växte sig en panikkänsla allt starkare mot insidan av Idas bröst. Hon började svettas, kunde inte fokusera och ansvaret över den lilla kroppen blev så övermäktigt att Ida Woxlin successivt förlorade kontrollen över sig själv.

Paniken lättade när maken avlägsnade dottern från hennes hud.

"Varför älskar jag henne inte, varför känner jag ingenting, varför, varför",

Läs också: Vanja och Erika har endometrios: "Det är inte normalt med jättemensvärk"

Bara tanken på känslorna som inte fanns där förvandlades till ytterliggare ett ångestmoment.

Hon nämnde att hon var ledsen men det viftades bort. På BB pratade de om tredagarsgråten och babyblues. Men Ida Woxlin hade varit inne i en depression tididigare och kände igen symptomen. När paret skickades hem från förlossningen och vardagen tog vid blev det värre. Ida hade svårt att ta i sin dotter och fick ångest av att amma. Att ta hand om det nyfödda barnet kändes som en omöjlighet och den lilla kroppen som krävde uppmärksamhet gav Ida Woxlin panik. Hon började tänka mörka tankar.

Läs också: Experten om vestibulit: "Många känner att de inte blir tagna på allvar"

– Jag kom till en punkt där jag inte vågade vara ensam med henne. Jag hade tankar på att skada både mig själv och henne och det gjorde mig rädd.

Det värsta var när omgivningen sa att de haft tur. Tur som fått ett fullt friskt barn som sällan skrek. Ida spelade den kärleksfulla mamman men på insidan var allting svart. De hade ingen aning, de bekanta som kikade ner i vagnen och berömde barnet. De hade ingen aning om att Ida ville lämna bort sin dotter.

Vi pratar en del om den där förväntade tacksamheten. Ida säger att hon kände att det fanns ett krav på henne att älska sitt barn extra mycket, eftersom hon hade svårt att bli gravid. Hon hade längtat så, haft sådana förväntningar, att allting liksom kraschade när barnet väl var fött.

– Ibland känner jag att det finns en orealistisk syn på moderskapet. Vi kvinnor ställer så höga krav på oss själva och på varandra. Den förväntade tacksamheten tar så stor plats att det inte finns utrymme för andra känslor att existera. Allting ska vara rosenrött och när det inte är det, när man känner de negativa känslorna, så blir pressen på en själv outhärdlig.

Läs också: Endometrios: "Inom sjukvården uppfattas patienterna som gnällfior"

Tillfriskningsprocessen skulle komma att ta tid.

Ida Woxlin kände intensivt att någonting inte var som det skulle.

En kväll bröt hon ihop totalt. Skuldkänslorna av att inte vilja ha eller kunna ta hand om sitt eget barn var så svåra att Ida Woxlin inte ville leva.

Men hennes nära agerade. Fick henne att uppsöka familjehälsan. Där konstaterades det att hon led av en allvarlig förlossningsdepression och Ida Woxlin och hennes man fick hjälp.

Samtalsterapi och kontinuerliga hemövningar fick stor betydelse. Ida Woxlin avråddes från att amma och fick sova ensam varannan natt. Hennes man blev ett betydande stöd och depressionen började lätta.

Efter ett år var hon frisk och känslorna fanns där på riktigt.

I dag önskar hon att psykisk ohälsa i samband med födsel fick ett större utrymme i samhället. Att det inte var så tabubelagt. Framförallt önskar hon att det pratades mer om det i ett tidigt skede av graviditeten på mödravården.

– Det behöver normaliseras mer men då krävs det också att det informeras om det. När man drabbas känner man sig hemsk och avvikande och så ska det inte behöva vara.

Lovisa uppenbarar sig i dörröppningen, somskiljer vardagsrum från uteplats. Hon är sugen på müsli och smörgås. Ida rufsar henne i håret och säger någonting om att hon är "mammig", dottern.

– I dag, när jag älskar henne över allt annat, kan jag känna en sorg över det där halvåret som gick förlorat.

Ida Woxlin med dottern Lovisa Woxlin.

Mer läsning