Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frihet och demokrati gynnar även vårt klimat

Två dystra klimatnyheter har mörkat ett annars hoppfullt år inför toppmötet i Paris.

Annons

För det första avslöjade New York Times i november att Kina släppt ut upp till 17 procent mer koldioxid per år än de tidigare rapporterat. Därmed tillkommer koldioxidutsläpp motsvarande hela Tysklands. Makthavarna har sannolikt fått statistik i enlighet med de strikta femårsplaner de satt upp för att minska utsläppen per BNP-enhet. I verkligheten har utsläppen ökat mer, särskilt på senare år.

För det andra visar en studie vid Stockholm Resilience Center att även EU:s utsläppshandel är behäftad med allvarliga fel. I Ryssland och Ukraina har marknadsmässig ersättning för att minska utsläpp fungerat lite annorlunda än tänkt. När fabriker fått ersättning för att inte släppa ut potenta växthusgaser har fler tillkommit. Istället för att minska har sannolikt utsläpp motsvarande 400 miljoner ton koldioxid adderats. Samma problem har tidigare konstaterats i Kina och Indien.

I EU-länderna Tyskland och Polen konstaterade forskarna tvärtom att utsläppsminskningarna gick korrekt till, särskilt i Tyskland.

Här är en hädisk tanke: Tänk om miljöpolitik bara är något för rika länder, som är demokratiska och relativt fria från korruption. Det är rimligen vad som skiljer EU-länderna från sina fattigare, mer auktoritärt styrda och korrumperade grannländer inom samma system. Och i länder av det senare slaget har både marknadsmekanismer och kommunistiska femårsplaner floppat grandiost i sina klimatambitioner.

Ekonomer talar ibland om att införa en global koldioxidskatt. En fin teori, men i många länder har staten inte tillräcklig koll på företag för att samla in vanliga skatter. Hur ska man då ta in en miljöskatt? Som dessutom bygger på att egna utsläpp mäts korrekt med god mätutrustning och dessutom rapporteras sanningsenligt. Att införa en hög skatt, till exempel reflekterande ett globalt pris på koldioxid, är att be om problem med allt det ovanstående.

Strikt miljöpolitik i sådana länder är som att försöka bygga en skyskrapa på sankmark. Vi kan skicka miljöbistånd, men vad tror ni en Robert Mugabe eller valfri auktoritär ledare använder de pengarna till?

Åt den som har skall varda givet. Länder som har goda institutioner kan både skapa ekonomiskt välstånd och se om miljön. De flesta miljöindikatorer är faktiskt bäst i länder med högt ekonomiskt välstånd. Här fungerar miljöpolitik.

Det innebär att de rika länderna måste gå före och minska sina egna utsläpp om någon förändring ska komma till stånd. Minskningar i andra länder är inte så lättköpta som vi velat tro.

Det innebär också att fler länder behöver bli rika, demokratiska och fria från korruption om vi någonsin ska kunna rädda klimatet. Fattigdom och vanstyre är ett miljöproblem.

Annons