Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från mögligt ruckel till konstnärshem

/

Huset såg inte mycket ut för världen.
Fönstren var krossade, innertaket mögligt och fasaden omålad sedan mer än 30 år.
Femton år senare har Björnola Lind och hans familj förvandlat rucklet till ett varmt konstnärshem med plats för lugn och eftertanke.

Annons

Att öppna den lilla sirliga järngrind som leder in i familjen Linds trädgård är lite som att öppna dörren till en annan värld. Trots att det gamla huset ligger mitt i ett stort villaområde i centrala Härnösand känns det som om det är inneslutet i en egen bubbla – som om tiden dröjt sig kvar en smula, som om den inte haft så bråttom att med buller och bång rusa in i det tjugoförsta århundradet.

Innanför grindarna väntar en vindrufsig trädgård med spår av familjens spretande intressen. Bastun, studsmattan, grillplatsen och den fristående ateljén – målad i samma milda färgskala som huset – vittnar om att här bor sex personer med olika temperament och sinnelag.

När Björnola Lind gav sig ut på husjakt var han inte på jakt efter något färdigt boende.

– När man jobbar som konstnär vet man att inkomsterna oftast är väldigt ojämna, säger han.

– Man får hela tiden anpassa sig efter omständigheterna. Och det var en av de stora fördelarna med det här huset – det var billigt, trots att det ligger mitt i stan och det är nära till allt. Det var lockande att slippa skjutsa barnen överallt; de skulle själva kunna ta sig dit de skulle och logistiken skulle förenklas väldigt. Det var en av de viktigaste sakerna.

Men den billiga prislappen, som i stort sett motsvarade att köpa själva tomten, hade en baksida. Huset, bebott bara periodvis, var vanvårdat sedan många år. Sönderslagna fönster hade lagats provisoriskt med masonitskivor, fasaden var inte målad sedan 1964 och invändigt var det både slitet och illa ombyggt.

– Det betraktades som ett ödehus och många människor genade helt enkelt över tomten.

– Och här inne... det var ombyggt som en gillestuga på 70-talet, med sänkta tak som gick tvärs över fönstren. Det såg inte så kul ut.

Men Björnola Lind såg mer än bara förfall. Han såg förbi den flagande färgen, de tråkiga gipsplattorna, de trasiga fönstren. Han såg den handsnickrade fasaden, de gamla trägolven, de välgjorda fönsterbågarna av utvalt virke. Han såg hur byggnaden sett ut när den en gång var ny, för mer än 100 år sedan.

Tanken var självklar. "Under det här finns det ett hus".

Och det fanns det. Men det var en hel del obehagliga överraskningar som lurade runt knuten.

– Jag köpte huset 1998. Men det gick inte att bo här på ett och ett halvt år, det var bara sanering, berättar han.

När han började ta bort de sänkta taken blottlades ett högt, vackert innertak som vid första anblicken såg helt ut. Men när han satte verktygen i virket var det som papper.

– Jag kunde sticka kniven rakt igenom träet. Det var en gammal vattenskada från övervåningen som möglat rejält och sedan torkat ut. Luktade gjorde det inte, det var helt dött, men det fanns inget kvar av vare sig bjälkar eller golv. Det var bara att riva ut alltihop.

Räddningen var att huset i grunden var av väldigt hög kvalitet, byggt för hand av en yrkeskunnig snickare med öga för arkitektur.

– Man märker det till exempel på virket, det är noga utvalt för att passa sitt ändamål, säger Björnola Lind.

– Inte minst fasaden hade hållit fantastiskt bra, trots att den utsatts för väder och vind under så många år.

Under arbetet med renovering och ombyggnad har Björnola Lind kommit i kontakt med flera personer som hjälpt till att fylla i det pussel som är husets historia. En äldre kvinna, som bott i huset under andra världskriget, kunde berätta om de tre familjer som då bodde där.

– Husägarna bodde på nedersta våningen och hade kakelugnar att mota de bistra 40-talsvintrarna med. Medan en av familjerna som bodde på den övre våningen inte hade någon värmekälla alls. Tre personer i ett väldigt litet rum, vi har det som badrum nu. Hon berättade att håret kunde vara fastfruset i väggen på morgnarna när de vaknade.

Under renoveringsarbetet gjorde han flera intressanta fynd. Bland annat hade en yxa lämnats under golvet – och knivblad var på flera stället djupt inkilade i dörrposterna.

– Knivstål var ett sätt att hålla vittra borta, säger han.

Till sist var huset så pass iordningställt att det gick att flytta in. Då var det dags att ta itu med nästa sak – alla människor som ständigt och jämt traskade över tomten.

– Jag är inte en person som gillar att höja rösten och säga ifrån. Så jag funderade ut andra sätt, berättar han.

Först av allt byggdes den vedbod som senare förvandlades till bastu. Då slutade de vuxna att gå över gården.

– Men barnen fortsatte. Så jag byggde ett plank.

Men i planket fanns en öppning. Även om de flesta barnen förstod att det inte längre passade sig att gena över någon annans tomt så var det ändå några som smet förbi. Men när de sirliga järngrindarna kom på plats var det stopp.

– Sedan dess har ingen genat. Vad jag vet, säger han med ett skratt.

I dag är det ett varmt och välkomnande hus som möter besökaren. Innanför de specialtillverkade innandörrarna i färskt trä doftar den generösa hallen av nybakat bröd; en doft som stiger i långsam spiral uppför den breda trappen till övervåningen.

Trappan – oregelbunden och med sneda steg, nött av generationers fötter, en ärrad och sliten skönhet – fick bli hjärtat i renoveringsarbetet.

– Trappan och hallen var det enda som bar med sig en känsla av det gamla huset, som fortfarande hade en själ. Så jag utgick därifrån, rum för rum, säger Björnola Lind.

Målad råspånt, pärlspånt och några omålade brädväggar slår an tonen. De gamla trägolven har lämnats i stort sett intakta och i ett hörn av det numera rymliga köket sprider en stor täljstenskamin en behaglig värme.

Bara skorstenen är ett kapitel för sig.

– Den visade sig vara murad i spiral, vilket ger ett fruktansvärt bra drag. Sotaren sade att han aldrig upplevt en pipa som drar så ordentligt.

Den röda tråden har inte varit räta vinklar eller blänkande ytor. Det har i stället varit återvinning, känsla, harmoni. Nya material blandas med gamla, det mesta är återvunnet och prislappen är i vissa fall förvånansvärt låg.

– Om man söker andra lösningar så går det, säger Björnola Lind.

Som allt levande är huset ständigt statt i förändring. Det handlar inte bara om den nya fjärrvärmeanläggningen eller toaletten som ska renoveras. Det handlar också om rumsrockader när yngre familjemedlemmar blir äldre.

– Vi sover nere, vi har bytt sovrum med barnen. Just nu får det se ut så här, det är rätt skönt att de kan sköta sig själva däruppe, säger Björnola Lind.

Han vinkar med handen i riktning mot "vuxensovrummet" som ligger precis innanför hallen.

– Men det är fantastiska solnedgångar, eftersom det fönstret vetter mot Älandsfjärden. Vattnet återspeglar ljuset, det kan bli fullständigt magiskt.

Vatten är också navet för flera av de filmer och konstprojekt som Björnola Lind just nu arbetar med, bland annat i anknytning till kulturhuvudstadsåret i Umeå. Då sitter han i ateljén ute på gården – ett gammalt utedass och förråd som byggts om helt och hållet till en kreativ verkstad.

Men det är en helt annan historia.

Mer läsning

Annons