Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fotbollsimporten av britter: "Siffrorna talar för sig själva"

/

2010 kommer två engelsmän till Friska Viljor via den engelska spelarorganisationen LFE.
Fyra år senare har 33 spelare passerat revy.
– Siffrorna talar för sig själva. Tyvärr finns det en brist på duktiga spelare i Ångermanland, säger Kevin Spires.

Annons

LFE – eller League Football Education – har blivit en organisation som varje fotbollsintresserad ångermanlänning känner till. Det är en intresseorganisation som bland annat ägs av det brittiska spelarfacket (PFA) samt merparten av alla föreningar i Championship, League 1 och League 2.

Ett av organisationens mål är att utveckla den brittiska fotbollen. I detta fall genom internationellt utbyte. Ångermanländska lag har legat i framkant i samarbetet med organisationen. Först ut av alla var Friska Viljor som våren 2010 värvade anfallaren Nathan MacDonald och försvarsspelaren Kelvin Bleau. Sedan dess har ytterligare 31 spelare representerat klubbar från Ångermanland.

– Ekonomin inom klubbarna har blivit sämre de senaste åren så jag tror att många lag har sett att det är en bra lösning. De får duktiga fotbollsspelare kostnadsfritt, säger Kevin Spires som fungerar som LFE:s högra hand i Ångermanland.

Spires har fått se en del spelare misslyckas och skickas hem, andra spelare som har lyckats – och blivit kvar. Den gemensamma nämnaren för de sistnämnda har varit en positiv och tillmötesgående inställning.

– De som har lyckats bäst tror jag lärde sig att förstå den svenska kulturen. Hur svenska klubbar fungerar och att man måste anpassa sig till den svenska mentaliteten, säger Kevin Spires.

Många spelare upplever en kulturkrock när de kommer hit. Hur jobbar du med den biten?

– Beroende på den nivå de kommer från så försöker jag att få dem att förstå vad det handlar om. Vad som förväntas av dem och vilken nivå det är. Sedan är det upp till dem.

I årets kvalspel till division 2 Norrland möttes Friska Viljor och Gällivare. I Gällivare finns engelsmannen Jack Green i laget. Han är ett bra exempel på en spelare som lyckades etablera sig i Sverige via LFE och sedan blev kvar i landet. Han kom till Gottne i division 4 och sprutade in mål – för att sedan flytta vidare till Gällivare. Men trots att hans karriärsklättring i Sverige bara har börjat kan han vara tillbaka i England inom en inte alltför snar framtid. Förutsättningarna för en fotbollskarriär där är av ett helt annat slag.

– Så är det. Där tränas de av heltidsanställda tränare från tio års ålder. Här finns inte de förutsättningarna. Här är det en mamma eller en pappa som tränar dig till du är 14 år.

2011 spelade Luke Connolly i Moliden i division 4. Efter sejouren i Sverige vände han hem till England och i dag spelar han i Leamington FC. Klubben återfinns i Englands motsvarighet till division 6, men ligans publiksnitt är över 500 personer fler än i division 2 Norrland. Klubbarnas tränare är heltidsanställda och många av spelarna likaså. Den skillnaden gör att många av spelarna som kan tänkas ha en framtid i Sverige i stället väljer att återvända till England.

– Om jag ska få spelarna att stanna för att göra karriär i Sverige så måste de lämna Norrland. Men tiden för att klubbar söderut i högre serier ska få upp ögonen för spelarna är ganska begränsad när det i vissa fall kan röra sig om att de spelar tio, elva matcher, menar Spires.

Inflödet av spelare från England via LFE kommer att fortsätta. Och det är ett svaghetstecken för ångermanländsk fotboll. Det menar Kevin Spires.

– Tyvärr finns det en brist på duktiga spelare i Ångermanland. Vill du ha ett lag som vinner kan du inte undvika att förstärka med utländska spelare. För det finns inte tillräckligt med talanger. De som finns har inte fått den matchning som krävs från tidig ålder. Det är problemet, säger Spires och fortsätter:

– Titta på lag som Junsele, Sollefteå och Gottne som har vunnit serier de senaste åren. De har haft många utländska spelare. Man måste vara ärlig och säga sanningen.

Annons