Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förfallets obevekliga estetik

Förfall är vackert.
Giktbrutna timmerlador med svankryggiga tak, sakta på väg ned i gräsets glömska.

Annons

Ekande oljecisterner som, molekyl för molekyl, perforeras av vatten och vind ned till den frasiga rosten. Ogräs som armbågar sig upp i betongsprickorna, lägdor som långsamt återerövras av slyets smygande armador.

Eller gamla bilvrak i skogen, skelögda och hjullösa. Den en gång blänkande instrumentbrädan är täckt av spindelväv, stoppningen i sätena har skingrats av flitiga skogsmöss som byggt bon av sprött skumgummi och trådslitet tyg.

Som i Kullberg utanför Junsele, där Kjell Mähler under ett decennium samlat på sig gamla bilar. I långa rader står de, under tak eller uppställda ute i det fria, bland träden. En Mercedes är helt och hållet täckt av stenlav, med vitmossa i fönsterlisterna och grässtrån i kylaren.

Förfallet har en egen estetik, en vemodsklingande skönhet. De av människan mödosamt skapade strukturerna bryts obevekligt ned, ersätts av det förmenta kaos som är naturen.

Bilen, en gång kronan av mänsklig vedermöda, en gång någons stolthet med gnistrande lack som speglade den kulörta neonskylten på Westerlunds konditori när det var dags att ta en bubblande Pommac vid Sandöbron. Bilen, då en symbol för utveckling och framsteg, en indikator på stark ekonomisk tillväxt och ett spirande välfärdssamhälle där ett bekvämare liv och en ökad rörlighet vidgade horisonten mot en lysande framtid.

Nu är bilen försjunken i djupa drömmar som bara minnet kan väcka till liv. Bilen, som i likhet med så många av industrialismens övriga produkter blivit ett ok – fysiskt passiviserande, behovskapande och självberättigande, ett ok att bäras i en tid när produktionshjulen skenar och en ekologisk mardröm breder ut sig i konsumismens kölvatten.

Som motpol hotar förfall, kaos, naturens gudsordning som i sekellånga tuggor mal sönder de spillror som civilisationen lämnat efter sig. Mänsklighetens bakgård växer, scenariot andas katastrof, kören av varnande röster antar domedagsproportioner.

Men det finns också hopp. Hos förfallets regissör framför andra, Andrej Tarkovskij, är förfallets världsomstörtande kraft ständigt närvarande. I Nostalghia rinner syndaflodens renande vatten över dagens artefakter, i mästerverket Stalker får slumpen agera vägvisare bland gåtfulla ruiner, i Offret är elden den kraft som både välsignar och förintar – huset, ordningen, förnuftet.

Världen går under i skönhet. Med den obevekliga estetik som är förfallets.

Annons